Minns du än dom stunderna, då allt var bara bra ?
När vi endast hade ögon för varandra, när det var bara oss två vi ville ha.
Vi ägde världen, vi ägde kärleken vi ägde skratt och vi ägde gråt.
Vi levde så i stunden och vi ville kärleken bara åt.
Vi kunde knappt varandras händer släppa, vi hade åtrån som ständigt brann.
Sagan var helt förtrollad, den var nästan för bra för att vara sann.
Vart tog den vägen våran saga, varför stannade den inte kvar?
Varför vågade vi inte stanna, varför fick den ej vara kvar ?
Om jag kunde få oss åter, om vi vågar en gång till.
Så vill mitt hjärta än försöka, säg och visa mig att du vill.