Med sällskap av mitt
svunna jag.
Och med natten
vid min sida.
Trötta fotsteg ekar
sakta.
Mellan gator och torg.
Jag går hand i hand med
min egen skugga.
Nattens månsken
mig vakta.
Känslan som är
förtrollad.
Utav glädje
utav sorg.
Min vandring
går förbi.
Alla själarnas
trappuppgång.
Fylld av ångest
och smärtsam smärta.
Ett skrymsle
allt för trång.
Så jag fortsätter
att vandra.
Vill ej aldrig någonsin
stanna kvar.
Vid det som skedde
i förrgår eller förra året.
Eller allt
som faktiskt var.