Hon födde ett barn i bäcken och lade sig därefter till att sova, gammal och trött som hon var. Ja, hon födde ett barn i bäcken som blev boende bland grodblad och sothöns. Varje afton kom det till henne och hon kammade dess hår och sjöng de sånger för det, som hon nu kunde minnas.

Men det blev aldrig.

Hon visste inte om hon skulle sörja det eller vara lycklig. För där bodde varken det ena eller det andra i hennes bröst. Och trots detta. Trots detta sällsamma faktum, brast hon den natt, när månskäran hängde som vackrast i träden och barnets skratt kvillrade med grodornas.

Ja, hon brast och blev liggande.

Där fann barnet henne, samlade det mjuka vita i sin fåll och lade det till vila i snärjgräset.

Och det sägs att än i dag kan man höra barnets gråt, när månen skär genom trädens mjuka toppar.