Jag är glad att jag den dagen du gick,
faktiskt trodde att du skulle komma tillbaks.
Och jag glädjs åt min förbannade naivitet,
vad hade jag levt för om jag inte hade den?

Tomheten jag idag känner hade varit ohanterbar,
om det inte varit för min godtrogna hoppfullhet.
Jag önskar med hela mitt väsen, med resterna av min styrka,
om jag bara vill tillräckligt mycket, kanske lyssnar guden då?

Men varför ska man drömma?
Varför ska man längta?

Har vi någon bättre genväg till lycka,
än att hålla ihop oss själva och promenera vidare,
längst med ödets och visdomens väg..?