Hennes välsvarvade ben gungade liksom fram där hon trippade fram i de militärgröna shortsen längst med gågatan. De var inte smala, inte heller tjocka. De hade en sådan perfekt konsistens, en sådan man lätt skulle bita igenom. Mot sin vilja...under tändernas makt.

Ljusa, nästan genomskinliga små hårstrån syntes i benens profil. Även en och annan cellulit blottade sig i stegens böjning. Gropig, ojämn, liksom från en alltför snabb viktuppgång. Vad äkta! Vad vackert!

Min blick vandra uppåt mot den platta bakdelen. Skinkorna var långa, satt liksom aningen för högt upp på ryggradens början. De var ovala, droppformade, likt droppar som stannat i en förlorad tyngdkraft.

Ett..två...ett två...ett två...min blick sökte motvilligt sig uppåt. Vid shortsendarna blottade sig den något utstående brundbrända midjan. Härligt befriande pöste den ut sig, vek ut sig och skrek till alla hur vacker den var. Höger...vänster....höger...vänster... ett...två...ett..två... Hur kan vissa människor bara lyckas?? Lyckas vara sådär skrämmande tilldragande! Utan någon egentlig anledning!

Axlarna hade ett långt avstånd mellan sig. Hon var bredaxlad, likt en före detta simmerska, eller elitgymnast som voltade sig fram genom tillvaron. För att vara så förbannat kvinnligt sexig, så var denna varelse grymt maskulin, på ett kvinnligt sätt. Det blonda håret vilade sig på den starka ryggraden. Likt ett fuktigt sjögräs på en karabisk strand.

Sen försvann hon runt hörnet.