Blå
är drömmarna.















Blå är hissarna.
Ansiktet i dvala.
nästan kritvitt
puttar och smälter
isen mellan läppar
















bilar överallt står parkerade.
Alla har de gått ned
till skymningen















Ingen tog med sej en endaste solstråle
















De lät hellre sina ögon bädda ned sej i varandras ögonlock
och andades in månens kratrar ner i sina lungor
















Så vajar björkarna, när de sover.
















Och så ödsliga känns vindarna,
när jag tänder ditt ljus
och stryker ditt hår åt sidan
du suckar
och lägger ditt huvud
mot min axel
och viskar att vi måste gå nu.















Molnen de snyftar,















bakom släcks stjärnor en och en,
andra föds ljusår bort.
















mot morgonen vi går,
rödljus tickar stilla,















vi står länge på de vita linjerna,
tickandet ekar bort mot kyrkan















ser hur det blänker till mot trappan
och vi tittar på varandra















som i ett blänk i ögonvrån