Höstdag, tidig morgontimma

Över älven rullande tät dimma

Hästar vilar på den närliggande ängen

Min fru ligger kvar i den varma sängen

Himlen täckt av ljusgrå Altocumulus

Det är ännu tyst i vårt hemtrevliga hus

Utanför skränar morgonpigga skator

långt ifrån alla samhällens gator

Ovan dimbankarna skymtar bergen

mörkt gröna och bruna till färgen

Där finns också gula inslag

Extra lysande denna dag

Går ensam ut för att hälsa den nya dagen

Kameran är som alltid med på magen

Hasar nedför den branta backen

Känner mig tydligt iakttagen i nacken

I en högrest tall sitter en lavskrika

som nyfiket ned på mig vill kika

Dess fjäderdräkt är vackert brun av rost

i skarp kontrast mot markens lätta frost

Sittande vid älven på en frusen sten

vilar jag med utsträckta ben

Framför fötterna vattnet med ilfart rinner

Ta det lugnt! Ni nog till havet hinner

På andra sidan hörs tydligt en korp

kraxande vid ett raserat torp

Kylan kryper genom mina kläder

Är inte klädd för kallt väder

Plötsligt händer något vid motsatt vattenbryn

Det är en för mig mycket mäktig syn

En kronförsedd hjort böjer sig ned för att dricka

Jag tar genast handen ur min ficka

Med kameran jag åtskilliga bilder skjuter

samtidigt som jag av synen njuter

Tacksam att få vara en del av naturen,

älven, skogen, fåglarna och de andra djuren

Utan dessa betydelsefulla stunder i livet

skulle jag inte klara bråket och kivet

i de påtvingade, konstgjorda samhällen

där folket trängs på samma ställen

Därför är Jämtlands storslagna fjäll

för mig, det vill säga Åhsbergs Kjell

en livsavgörande överlevnadsgrej

Får där tummen upp av min tjej

Hit åker vi några gånger per år

faktiskt så fort kassan förslår

Skog, fjäll, ren luft, djurliv och fri sikt

Skulle kunna bli underlag för en dikt

Kanske?

© Kjell Åhsberg