du
gav mig



giver du mig



en hand att andas

inom






jag är en vit dunskål


i tystnad
faller


detta






du
rörde aldrig

vid ormbunksbladen




lyssnade ej
till bergets toner



därav
slöts orden

in i stjärnkartans
sigill



älskade

kunde du se
detta




i hennes
silverfamn


skred synen




de bar mantlar
i vitskimmer


tystnaden de skänkte




en oblat
smältande




natten stiger in i gryning

allt
är

ett enat dropphav




hon ler


överlämnar
drömbladen




till de vilka lyssnat
in dagbräckningens
kärleksord




din hand


kan


omfamna mitt hjärta


så

tillåter
mina ögon




snö falla in



din
närhet




en oblat
given av renhets stämma