Långt borta i själens skogar,
djupt i mitt inre,
ligger en ödegård:
barndomshemmet som jag övergav;
barndomstron som jag övergav.
Jag bestämmer mig
för att söka upp platsen
för att se om Gud finns där.
Dörren till huset står öppen.
Det är bara att gå in.
Till min förvåning
är allt ombonat och omskött.
Likt ett eko av någons väntan
som nu är över
rör sig sakta
den tomma gungstolen.