den här årstiden som framkallar så mycket mer än statusuppdateringar om vinterdepressioner och pepparkakslukt på öresundståg. den här årstiden som är livslust som bokstavligen rinner ur mig, färgar lakan och madrass röda.




när du frågar mig hur man vet om man är kär så vill jag svara att det är när det enda du vill göra är att skjutsa runt henne på din pakethållare. över en parkeringsplats och ner i en gångtunnel. fort, fortare och utan sans. och hon skrattar och kramar din midja hårdare. så känns det, vill jag säga. men det gör jag inte. man bara vet, svarar jag istället.




sömnen är min båt, är min farkost. bort. men jag vaknar med skenande tankar och pulsen som hackar sig ut genom bröstkorgen som tågräls. monument över det som bara fanns mellan oss. det som blev pansar i mitt bröst. en järnridå att hoppa över för att komma till andra sidan. mitt nangijala. ett fritt fall för dig. här befinner jag mig i tredje världen fjärde rymden.






att hänga med dig var som att äta kalaspuffar när man är sju.








jag vet, jag är känslomässigt promiskuös. vad du inte vet är att jag är en samlare. en sakletare av rang. obetydliga saker för dig. ett kosmos av affektionsvärde för mig. en bok. en tröja. en kaffekopp. de berättar historier om min historia. min historik som mäts i dem. som är dofter, som är skratt, som är hud, som är smaker. alla de som med min kärlek format mig. men jag samlar på andra saker också. idag såg jag till exempel sammanlagt tre personer som fotograferade fullmånen.











jag minns allt. allt. hur du trots att du hade lapp för ena ögat som barn fortfarande skelar lite när du är trött. skrattgropen i ena mungipan. födelsemärket på ditt venusberg.



och hur du tillintetgör mig när du förstulet sneglar på klockan. en subtil antydan. bara så. att du har någonstans att vara. någonstans som inte är här.