Alltför länge har den förföljt mig. Den där lukten. Lukten av misslyckande. De flesta vet inte hur den luktar, men det gör jag. Den är skitiga lakan med sminkrester på örngotten. Den är svettiga armhålor och oduschad hud. Den är trosor som klibbar av tjocka flytningar, segare än mobilklockans digitala siffror som inte ändras på fler andetag än lungkapaciteten räcker till.
Nej, jag gråter inte. Jag har bara lite svaveldioxid på hornhinnan.
Du sitter på andra sidan rummet. Jag tittar på dig i smyg och funderar på hur jag på smidigaste sätt kan starta en konversation med dig. Jag tar en klunk öl. En näve popcorn. Och fortsätter titta på dig i smyg. Du ser ut att ha ett sjukt sofistikerat namn, men vad vet jag egentligen? Jag vill berätta för dig om min vän. Min vän som blev spådd av sin frisör förra veckan. Hon sa att han måste skynda sig. Skynda sig innan rymdvarelserna kommer och hämtar hem honom. Men jag vet inte ens ifall du har ett sofistikerat namn än.
Nu har jag fingrarna kladdiga i ljumskarna och känslor som springer i förväg. Du ritar cirklar på insidan av mina lår. Landskap att gå vilse i. Som kartor. Snåriga skogar. Men du hittar alltid hem. Och jag vet inte om du har sett V för Vendetta. Men jag vill ha dig precis så. Mellan mina lakan. I en lägenhet där vi kan odla våra växtligheter.
Men
JAG HAR INGET JÄVLA SÄKERHETSBÄLTE
jag kan inte
se dig i ögonen
för det kommer synas
hur jävla jävla kär
jag är
i dig
och
det är så ömtåligt
hjärtat
och jag är så rädd för
vad du kan göra med det
Och när du ber mig berätta något, vad som helst, så tänker jag att nu kommer vi bli ihop. För jag vet ju, jag hör så tydligt. Dina ord är en önskan om att jag ska kompensera för att vi inte träffats förrän nu. Och snart kommer du att fråga mig om du får vara min flickvän nu ett tag.
Vi är de enda av oss.
Och din salthalt är samma som havets.