Adventstider i väntan på omänsklig ensamhet
- en förbannelse för troende som icke troende.
Likt "Flickan med svavelstickorna" blickar jag
på mina grannar, granen tindrar, adventsljus
lyser upp, värmande. Ensamhet!

Bordet står dukat - människor, nära och kära
samlas i värmande gemenskap - ensamheten
håller mig i ett järngrepp, strupen är torr, mina
ögon är förblindade av tårar. Ensamhet!

En gång vid tidens början delade jag glädjen;
- Men, "Flickan med svavelstickorna" har för
alltid funnits i mitt hjärta och än mer nu...
Ödet ville så - det fanns inget annat val...
Ensamhet!

Dystert sinne, mörka tankar, gnagande oro
och hjälplöshet inför julhögtiden. Låt den
bara passera så snabbt som möjligt utan
att strö mer salt och skapa fler sår...