han
lyfter hatten



brättet
skuggade synen




ur hatten flyger
tolv kivier


trenne
tuier

samt sex
klockfåglar




kanoten rörde mjukt vid
strandens tåspets


kiwifågel
tände
eldringen




de sitter i skymningsblommans hand
blickar in i eldbladen


han håller ömt
armen
runt


henne


ur skuldror rinner oro
in i frid



hon
lutar sig

mjukt till

honom




berättelserna
landar mjukt i stjärnöar

droppar
hängen

av
pärlljus




så är de
hemma



hatten
är brunnen



den vilken vattnar
ökensolens panna



stormar viner
runt om



de
mannen
kvinnan

lindar nystanet av stillhet


stormen
andas
ut