Dagen är här.
Dagen då jag bara rusar förbi.
Klockan tickar....
Alla "måsten" jagar på.
Inköp att göra.
Tider att passa.
Mobilen surrar.
Försenade möten.
Det är ingen ursäkt.
Hur kunde jag bara gå förbi?
Inte se en medmänniska i nöd?
Inte se den framsträckta handen?
Jag lever i ett rikt land.
Och jag går bara förbi.
Upptagen av vad?
Vad kan vara viktigare än att se
sin medsyster, sin medbroder i nöd?
Jag skäms.