Det lyser i grannens köksfönster, det
doftar, glögg, pepparkaka och skinka.
Fönstret står på glänt, persiennen är
uppdragen, granen glittrar och sprider
sitt varma ljus. I mitt kök är det mörkt.
Lika mörkt som i mitt sinne!
Ett mörker som delas av kvinnorna i
Bosnien-Hercegovina, talet är 20 000.

Kyrkorna är på ICA och bjuder in Allah
ensamma till en gemenskap på julafton.
Allah är inbjudna det är utannonserat...
Ica, Iki, Iraki, Irani, Afghani, Pakistani.
Otalet "Profeter" som ömsar inför juletid;
1/365 del av årets alla dagar i övrigt mörker
och en total tystnad.
Var finns "profeterna" under måndagen
när vår vardag åter lägrar oss?

Var fanns ni Allah under vår dans?

Den julaftonen dansade vi arabisk dans
till libanesisk musik, den kvällen var vi 5
människor som spärrats in bakom
kraftigt stålgaller omgärdade av vass
taggtråd.

Vi var inte rädda - kände bara gemenskap
med varandra i vårt ovisst hemska öde...
Vapnen var tysta den kvällen - ingen
eldgivning kunde höras i natten...
men just vi överlevde.

Efter natt kommer en ny dag - samma visa,
upprepning av öronbedövande granatkaskader
och fruktansvärt kraftig eldgivning.
Ber för frihet, frid och fred på Moder Jord - låt
ondskan och hatet ge vika - låt människor leva i
gemenskap utan rädslor.