Mitt liv med tomtar på gården. En inblick i
"den moderna gårdstomtens" liv i skymundan, för de allra flesta osedd. Samtidigt en bygdehistoria.
Tomtar på loftet1 44-an brukar bara få en varje år. Den brukar vara desto större istället, och oftast en kille. De två senaste åren blev förlossningarna riktigt besvärliga och långdragna tack vare detta. I fjol kom den dessutom baklänges vilket gjorde att både tacka och Kjell var nära att ge upp ett tag. Han slet och drog i lammets ben medan hon krystade för allt hon var värd. Till slut gick det dock vägen. Ett kraftigt bagglamm såg världens ljus för första gången. Om man nu kan tala om ljus i den skumma lagården mitt i marsnatten. Tackan var då så slut att hon inte orkade med att genast rengöra sin avkomma från fosterhinna och slem. Kjell fick ta det jobbet istället. Det utfördes försiktigt med hjälp av torr halm. Lammet tackade med att puffa honom i armvecket med sin lilla nos och gjorde strax ett försök att vingligt komma upp på sina, till synes allt för långa, smala ben. En halv timme senare diade bagglammet sin mor. Faran var över och lugnet vilade återigen i den kyliga vinternatten.
Nu var det dags igen. Det var en av de sista nätterna i mars månad. Ute var det rejält kallt. Inne i fårstallet var det, trots detta, hyggligt varmt. Halmbädden, så här sent på säsongen över halvmetern tjock, hade brunnit ihop ordentligt och gav ifrån sig ångande värme. Tackorna och de redan födda lammen bidrog också som värmekällor liksom baggen Pelle, som stod i ett eget bås lite längre bort. De två hästarna, nordsvensken Hagolas och tinkerstoet Hopi Dancer, som vaktade ingången till lagårdens stall var också rejäla värmeelement. Tillsammans gav detta en fuktig trivsam miljö, men skum. Endast några svaga lampor i taket försökte skingra det kompakta vintermörkret. Klockan hade precis passerat midnatt. De flesta djuren sov. I varje fall såg det så ut. Inne i mangårdsbyggnaden sov hustru, barn och hund, ovetande om Kjells tåliga väntan på sin väns, 44-ans, nedkomst. Med ryggen mot en av lagårdens bärande pelare satt han hopsjunken i halmbädden med armarna i kors över bröstet. Även hakan vilade mot bröstet. Han sov inte, men vilade så gott det gick med slutna ögonlock, trött efter att ha varit ute hos fåren i två timmar. Hela tiden verkade det som om 44-an skulle lamma vilket ögonblick som helst. Hon vankade oroligt av och an i lamningsbåset, som en äggsjuk höna. Det var precis vad hon var, fast i skepnad av ett silvergrått pälsfår. Den hopsjunkna gestalten med huvudet gömt under den svarta vidbrättade hatten var dock hela tiden på vakt. Hörseln var skärpt. Varje förändring av tackans andetag noterades. Ja, varje ljud som avvek från det normala uppmärksammades. Någon gång då och då höjde han på huvudet och iakttog sin kompis. Ingen förändring. Hennes bruna djupa brunnar till ögon mötte hans med ett ledset, smått förtvivlat, uttryck. När figuren tog ett försiktigt steg fram runt kanten på foderbordet såg han att det var en gubbe. Ansiktet var fårat som på en äldre man, med buskiga ögonbryn under den neddragna luvan, som han nu kunde se att även den var grå. Framför honom stod en gammal man i ett barns kropp. Tomten, en av de små grå, tänkte han. Visst sjutton är det tomten, trots att den här helt saknar skägg. Ansiktet var renrakat. Då hade jag rätt ändå, tänkte han, det finns en tomte på gården. Jag visste väl det. Vissa saker hade tytt på det, men först nu kunde han vara riktigt säker. Olof Görs-gården hade sin egen gårdstomte. I samma ögonblick som tankarna rusade genom huvudet försvann varelsen. Precis som om den lille grå varit tankeläsare och nu förstod att han var avslöjad. Som bortblåst var han. Nu återstod bara mörkret vid foderbordets ände. Trött men lycklig korsade Kjell en stund senare gårdsplanen in till den hägrande sängen. Lamningen, den sista för i år hade gått bra, och den lille grå, det är inte klokt.
Tomten drog sig tillbaka i skydd av foderbordets bakvägg när han upptäckte att han var observerad. Det hade inte varit meningen att visa sig för husbonden. Han gjorde ju bara sin vanliga kvällsrunda för att kolla att allt stod rätt till i lagården. Hästarna hade han sett till tidigare på kvällen. De hade rikligt med hö och vatten samt rent på golvet i boxarna. Fåren hade också fri tillgång på hö och vattenhinkarna var fyllda. Lammen hade fri passage till sin lammkammare när de ville vara i fred för alltför beskyddande mödrar. De kunde komma och gå som de ville. Dia tackorna när de kände för det, eller dra sig tillbaka för att leka med kompisarna, eller bara vila. Den lite bufflige Pelle hade också fått påfyllt trots att den stora baggen försökt att stånga honom i ryggen när han inte hade full koll på honom. Det var inte bara tomten som råkade ut för det. Så gjorde även husbonden. Det hade han sett vid flera tillfällen när han legat uppe på höloftet och spejat. Vid kvällens tidigare runda förstod han att den sena 44-an skulle till att lamma under natten. Det var därför han gjorde det sena besöket. Kanske kunde han hjälpa till eller påkalla uppmärksamhet, på något sätt, om det skulle bli besvärligt. Då hade han upptäckt att husbonden hade kommit på samma tankar själv. Tomten smet ut genom bakdörren och gick över landgången ner på ladans baksida, mot skogen till. I mörkret följde han en upptrampad stig, genom den av fårlortar nedsmutsade snön i björkskogen, ner till den gamla rökbastun, för länge sedan ur spel. Det var åtskilliga decennier nu sedan den sista skinkan eller köttstycket röktes därinne. Nu var den ganska nergången och med dåligt tak. Men tydligen inte för dålig ändå. För det var här tomten hade sin bostad. Avståndet till ladan och djuren, som han månade om, var inte mer än cirka sextio meter. Ett idealiskt avstånd. Här fick de vara i fred, men ändå var det nära till jobbet. Ingen skulle heller komma på tanken att leta efter någon i den gamla gistna och ledbrutna timmerbyggnaden. Eftersom den använts för rökning så fanns ju en eldstad och rörskorsten. Det var alltså ingen konst att hålla varmt. Att ingen såg röken var däremot egentligen ganska konstigt. Men tomten visste hur detta gick till. En hemlighet, väl bevarad. Det gjorde hon inte. Hon stod vid gjutjärnskaminen som susade hemtrevligt av brinnande björkved och spred en mysig värme omkring sig. Gumman hällde upp vatten i en kaffepetter i samma ögonblick som en pust av den kalla vinternatten följde med gubben in i rummet, innan luckan var på plats. Kaffet smakade bra och värmde gott i strupen på gubben efter nattens utflykt. Gumman drack mest för att hålla Olof sällskap. Det blev inte sagt så mycket mer. Istället tycktes båda sjunka ner i tankar, eller också satt de bara och beundrade sitt hem, sitt ganska ombonade hem. Golvet idag var reparerat och renskurat. Flera gamla trasmattor låg utlagda kors och tvärs. Alla var väl inte hela, men alla var renskurade med såpa uppe vid flytbryggan i sjön. Det syntes inte mycket av väggarna. Endast den södra väggen var blottad. Där såg timret rent och fräscht ut med ordentligt utförd tätning med mossa. I övrigt var väggarna gömda av textilier. Trasmattor, gamla filtar och till och med täcken prydde dem. Vissa kom från den gård tomten tjänade, men de flesta kom från gårdar runt om på bygden. Där hängde i triumf mitt på östra väggen det vackra hästtäcke som Mela förra året fått en ordentlig utskällning för att hon slarvat bort. Hon hade själv fått köpa ett nytt till sin Hagolas, som stod och frös några dagar den hösten, innan det nya var inhandlat. Nu hängde det här. Tomten var inte så noga med varifrån sakerna kom. Han tycktes tänka, behöver jag det så tar jag det. Utmed norra väggen, framför den dörr som faktiskt fanns där, men som var överflödig enligt nuvarande invånare, stod en grovt tillyxad skåpsäng, med en liten sittbänk framför. Också den utförd av stulet material. Det syntes tydligt att det var rivningsvirke från ladan när husbonden hade byggt om inför köpet av hästarna. Sängförhänget utgjordes av gardiner som tidigare hade hängt i mangårdsbyggnadens stora sal, men som lagts undan på källarstugans loft, med avsikten att så småningom hamna i en trasmatta. Sängen var bäddad med en kraftig mörkgrå filt med texten ”Försvaret” och tre kronor invävt. Mitt på dessa kronor tronade Tiger, mitt inne i sin skönhetssömn. Han var inte alls ute på jakt som husbonden hade trott. Det var alltså hit han gick när han försvann ibland. På väggen hängde också ett par mindre skåp, ett med lucka, det andra utan. Där fanns några tallrikar, både av porslin och av trä, träslevar, en visp, några glas, en stekpanna, en lergryta samt ett par små röda ljusstakar och en stor tändsticksask. Bordet var tillverkat av gamla grova golvbräder med bockben under. Runt detta fyra trebenta pallar med sits tillverkad av golvvirke samt ben täljda av naturvuxna björkgrenar. På sängens ena gavel stack några naturpinnar ut. Där hängde varsitt ombyte kläder samt två luvor, en grå och en röd. Den röda tillhörde Göta som bar den när hon ville vara extra fin. I vanliga fall bar hon en grå, lika sin mans. Där fanns också två hattar. En svart vidbrättad sak, liknande den som husbonden oftast bar, bara några storlekar mindre, samt en något större hatt med toppig kulle. Den tycktes tovad av mycket grov ull och var betydligt mörkare grå än de övriga tomtekläderna. Ja, den var faktiskt nästan svart. Den bars bara vid speciella tillfällen. På golvet nedanför kläderna stod ett par läderstövlar med höga skaft, med röda textilband knutna över vristen. Den ursprungligen ljust gula färgen hade hunnit bli saftigt mörkbrun av alla insmörjningar med fett under åren. Kaminen som stod i det sydöstra hörnet var av den typ som man brukar hitta i skogsarbetarnas rastkojor. Den hade spisringar på ovansidan. Därför fungerade den inte bara som värmekälla utan även för matlagning. Den var resultatet av en utflykt i skogarna nordost om Hällsjön för några år sedan. Den fyllde sin uppgift i den gamla rökbastun. Innertaket hade fått nya panelbrädor. Ja, de var väl inte nya precis. Det syntes spår av åtminstone ett par olika färger, trots idoga försök att skrapa dem rena. Vilken gård som fått avstå dem vet nog bara en, Olof. Golvluckan ner till trappan och undervåningen syntes inte. Göta hade rullat ut en trasmatta över den. Dels för att det såg trevligare ut. Dels för att det effektivare stängde ute kyla och vindens tjut. Faktum var att det var mycket tyst inne i kojan. Tydligen hade tomten varit mycket noggrann vid tätning av timmerväggar och tak. Stallyktan som följt med Olof in, stod på en liten hörnhylla ovanför golvluckan. Den tog nu sin sista flämtande suck innan den slocknade. Nu lystes rummet upp endast av ett ljus nerstucket i en gammal ljusgrön literbutelj. Den stod mitt på bordet tillsammans med ett stort träfat, där ett äpple såg ut att längta efter sällskap. I övrigt var det bara de två urdruckna kaffemuggarna, varav en hade en bild av en röd sportbil samt texten M.G., på bordet. Tänk om husbonden hade vetat det. Han hade blivit galen. Hans mugg på ett bord i gamla rökbastun. 2
Här trivdes han. Han var född och uppvuxen på denna gård. Efter en tillfällig utflykt till andra sidan älven var han sedan några år tillbaks där han hörde hemma. 1882 föddes han av mamma Siri, ivrigt påhejad av pappa Nils, i den enkla bostad de då hade. Den låg under golvet i lagården. Den var mycket påver. Inga möbler, bara några lådor där extrakläder förvarades. Sovplatserna bestod av utströdd halm direkt på marken. Det var lågt i tak, så de vuxna var tvungna att gå krokiga hela tiden. Det var bara Olof som kunde kuta omkring obehindrat under de gamla stockarna, som bar upp dubbla, breda golvplankor, på vilka gårdens djur tillbringade den långa vintern. Någon matlagning att tala om gick inte att utföra. Därför var de praktiskt taget beroende av gårdens vilja att dela med sig. Det gjorde de också, så som de flesta gårdar av rang gjorde på den tiden. Man förstod att stå på god fot med gårdstomten. Varje torsdagskväll ställdes ett ordentligt grötfat ut på källarstugans loft, liksom vid större helger. Ibland kunde också någon smörgås eller fläskbit ligga bredvid. Endast vid ett tillfälle glömdes detta bort. Det var en av gårdens pigor som lovat att ställa ut gröten eftersom husbondfolket var tillfälligt borta på dopkalas i grannbyn. Hon glömde totalt bort sig tack vare en uppvaktande kavaljer. Nils blev mäkta grym vid detta tillfälle och straffade pigan följande morgon med utspilld mjölkhink. Det fick hon naturligtvis sedan bannor för av husbonden. Den dåliga, ja egentligen urusla, bostaden gjorde att de som regel tillbringade all ledig tid uppe på loftet. Där var det mjukt och skönt i höet. Dessutom var det varmare där tack vare de levande kaminerna under dem. Tomtar är visserligen inte frusna av sig, men de tycker heller inte illa om lite värme. Några år innan Olof föddes skedde stora förändringar i byn. Flera gårdar försvann tack vare det genomgripande laga skifte som då drog fram i bygden. Under åren 1866 – 1870 flyttade flera gårdar ut från Gussarvshyttan till dess periferi eller till angränsande byar. Då försvann gårdarna Spritt, Brodds, Nirs Ols, Spers, Nygårds, Rasbo Jans, Has Enka, Efvers samt soldaterna Späckt, Asp och Spritt. Ingenting var sig riktigt likt efter detta. När Olof var elva år flyttade nytt folk in i granngården Ders. De hade en son, Karl, som var lika gammal som honom. Ders-Kalle, som han genast döptes till, fick redan året därpå ansvar för hästvandringen som drog tröskverket. Han hade hand om två hästar som gick runt, runt i cirkel dragandes en kraftig stör, som i sin tur överförde kraften via hjul till tröskverket. En halvtimme i taget stretade de på, därefter en kort rast för både hästar och skötare. Olof, som fascinerat iakttog det hela från sin utkik bakom lagårdsknuten, kunde inte förstå att de klarade sig ifrån yrsel. Runt, runt på det sättet. Själv blev han nästan yr av att titta på. Han var avundsjuk på grabben som fick sköta hela jobbet. Däremot tyckte han inte om att Kalle misskötte hästarnas ryktning efter avslutat jobb. Det tyckte inte heller Ders gårdstomte om, som ibland gav honom rejäla örfilar. Tyvärr fattade inte grabben varifrån de kom och varför. I början på 60-talet övergav han gården och gav sig ut på vägarna för att, om möjligt, finna en ny bostad och tjänst. I skydd av natten gick han landsvägen fram i riktning mot Kyrkbyn. De få trafikanter han mötte såg honom inte där han låg i diket och kurade. Strax innan normal väckningsdags vandrade han in i samhället. Vid den ståtliga gråstenskyrkan på höjden vek han av ner mot älven och hembygdsgården. I skydd av de låga timrade byggnaderna vilade han under dagen. Ingen mänsklig varelse visade sig där nere, en höstdag som denna. Endast en svart katt upptäckte tomten, som låg utsträckt på rygg, på en av bänkarna vid parstugans entré. Den nosade försiktigt på honom och gick snart vidare ner mot älvbrinken. Vid skymningen vandrade Olof vidare. Nu förbi prästgården bort mot bron, vid Landa, som skulle föra honom över till södra sidan av Dalälven. Han hade ryktesvägen hört att en av gårdarna i Bispberg behövde en ny gårdskarl, efter en mycket gammal gubbe som nyss lämnat in. Allt hade gått bra fram till den lilla stugan där färjekarlen en gång i tiden bott, och där brofästet för flottbron låg. Ingen hade sett honom. Han hade alltid kunnat hoppa ner i diket om någon kom. Men hur skulle han kunna komma över bron utan att bli sedd? Där fanns ingenstans att gömma sig. Bara en plankvägbana, räcken på båda sidor och där utanför älvens kalla, strömmande, mörka vatten. I skydd av stugan satt han en stund och funderade på det till synes omöjliga. Så slog det honom plötsligt. Visst ja, osynlighetshatten. Den hade han ju med sig i en ränsel på ryggen. Den skulle kunna hjälpa honom över. Med den på huvudet skulle ingen kunna se honom. Han plockade upp den stora grovt tovade hatten. Han lade ner den lilla grå han hittills hade burit och placerade istället den toppiga hatten på sitt ljuslockiga huvud. Plötsligt var han borta. Inte ett spår syntes av honom. Han tycktes inte längre existera. Nu gick han med friskt mod ut på den lätt gungande bron, som flöt mycket lågt över älvens vatten. Mitt ute på bron, på den upphöjda puckeln, dök plötsligt grabbarna upp. Två mopeder, en röd Puch och en blågrön Crescent kom farande emot honom. Grabbarna körde i bredd, naturligtvis, på den smala bron. De närmade sig i hög fart. En oundviklig katastrof väntade om inte… han hann inte tänka färdigt. Strax innan tomte och mopeder möttes sträckte den ena grabben ut armen och lät handen släpa på det finslipade räckets översida. Det skulle inte finnas plats för Olof mellan räcket och mopeden. Han tryckte sig intill det och försökte nästan pressa sin lilla kropp igenom det. Han lyckades med nöd och näppe undkomma den framrusande, illvrålande projektilen. Bara några millimeter skiljde honom från att fastna, antingen i pedalen eller i kopplingshandtaget. Vad han inte tänkte på var att den toppiga hatten nådde över räcket. Grabbens utsträckta arm högg tag i dess överdel och slet den av honom. Den var på väg nerför Olofs vänstra axel när han desperat lyckades få fatt i den och snabbt tryckte ner den på huvudet igen.
I Bispberg trivdes han aldrig som ersättare för den gamla gårdstomten. Han bytte därför till en annan gård i närheten, men inte heller den kunde mäta sig med Olof Görs-gården, som dittills varit hans hem. Han längtade hela tiden tillbaka. Den enda trösten var att han fann sitt livs kärlek under de här åren. Tomtekongressen var ett av dessa år uppe på Bispbergs klack, mitt i sommaren. Det var första gången Olof var med på en sådan träff. Ett par hundra tomtar samlade på ett och samma ställe för dryftande av gemensamma intressen var stort. Mycket stort, tyckte han. Dessförinnan hade han aldrig träffat så många på en gång. Vid någon släktträff hade de kanske varit sju-åtta stycken. Aldrig fler. Här var tvåhundra samtidigt, i alla åldrar, både män och kvinnor. De flesta var klädda i grått, men rött förekom också i ganska stor utsträckning, och då framförallt i skjortor och luvor. Några bar skinnförkläden, troligen för att visa att de i huvudsak sysslade med hantverk, trä, smide, textil eller någon annan konstart. På fötterna satt mestadels bekväma skinnskor av näbbmodell i kort eller lång modell. Kraftiga snörkängor förekom också, då oftast på unga fötter. De flesta karlarna bar helskägg även om en del, likt Olof själv, var renrakade. De fanns även de som bar ett mellanting, i form av skepparkrans eller mustascher, både små och stora, tvinnade eller otvinnade. Barn sprang omkring och stojade. Grupper stod och pratade och utbytte erfarenheter och skvaller med varandra. Oftast män för sig och kvinnor för sig. Olof kände sig lite blyg och rädd. Han höll sig hela tiden i utkanten och vågade aldrig lägga sig i diskussionerna som ständigt pågick, ofta flera samtidigt. Försöken att passera obemärkt i den stundtals täta trängseln gjorde att han egentligen inte uppfattade vad som avhandlades, bara lösryckta fraser då och då. ”Borde inte alla tomtar strejka ett tag eftersom nutidsmänniskan har glömt bort oss?” ”Hos oss har vi sju hästar i stallet nu.” ”Min husbonde har fått in alldeles för dåligt hö i år, men det tycks inte bekymra honom. Jag önskar det var han som fick tugga på det i vinter, och inte hans fina fårbesättning. Dom kommer inte att må bra av det.” Plötsligt bröt ett förfärligt oväsen ut i utkanten av klungan, alldeles i närheten av där Olof just då befann sig. Två tomtar slogs med varandra så att gräs och tuvor rök, inklusive luvor och hårtestar. Andra bildade genast ring och valde ut en favorit att heja fram. Larmet steg till ett öronbedövande ljud. Man hejade och skrek. Tomtarna pucklade på varandra så blodet sprutade ur näsan på den ena. Den andra hade en begynnande blåtira på gång runt vänstra ögat. Men ingen ville sluta. Vad de slogs om? Jo, förstod Olof efter ett tag, det var om en söt liten tös, som förskräckt stod en liten bit utanför de flerdubbla leden, bakom ryggarna på pådrivarna. Hon tittade blygt ner i backen med ledsen blick. Hon var klädd i en lång grå kjol, med röda knytband kring midjan. Blusen var av rött mjukt tyg. Inte alls så grovt som vadmal, som annars var det vanliga. På huvudet bar hon en röd luva, med nerhängande lång tofs, som förgäves försökte dölja ett bångstyrigt, lockigt, blont hår. Hela tiden försökte hon med pekfingret peta in några hårtestar i pannan, in under kanten på luvan. De ramlade genast ut igen. Kinderna var röda och runda. Hakan var liten och söt. Ja, hon var söt hela hon. Den äldre accepterade inte att bli kallad gammal och den yngre ville visa att han var något. Själv gillade hon egentligen ingen av dem. Hon såg dem bara som följeslagare uppför skogsstigen till Klacken. Det var alltid bra att ha sällskap om något skulle hända, hade hennes föräldrar alltid sagt. De hade mycket att tala om. Tiden gick fort. Att döma av ljuden bortifrån tomtemötet led det mot sitt slut. Ingen hade kommit till dem. Tydligen hade ingen saknat henne heller. I varje fall hade ingen letat efter henne. I så fall hade de varit lätta att hitta, då de inte på något sätt försökt gömma sig undan. När allt var tyst omkring dem, så när som på naturens alltid närvarande ljud, gick de tillsammans ner till byn. De trivdes tillsammans och bestämde utanför hennes lagård att träffas igen redan nästa dag. Tack vare henne började också han att trivas i Bispberg. Inte med gården, men med fritiden och hennes sällskap, som har fortsatt fram till denna dag.
Färden hem, för det var en färd hem, gjordes också med hjälp av osynlighetshatten. Inklämda bak på ett traktorsläp som skulle till Stocksbro kvarn vaggade de hemåt, nu över den nya betongbron som ersatt den gamla flottbron i Landa, genom Kyrkbyn och förbi kyrkan, som just slog sina nio slag om sommarkvällen, manande till bön och erinrande om de tre gånger tre hammarslagen på korset, och om den ödesdigra nionde timmen på Golgata. I gamla tider avstannade skedvifolket sina arbeten och böjde sig i bön. Så inte traktorföraren, och heller ingen annan nu för tiden. Allt rullade på som vanligt. Göta, som satt obekvämt inkilad mellan två säckar, var ovetande om detta. Mycket nära intill satt Olof, som inte heller kände till detta. Med yttersta ansträngning hade de tillsammans lyckats vidga hatten så mycket att den nådde över båda deras huvuden samtidigt. Tätt, tätt tillsammans gjorde de denna krängande resa. Vid kvarnen lyckades de ta sig av, fortfarande osedda. Därefter vandrade de in på vägen mellan EFS-kapellet och gamla skolan. Grusvägen kändes bekant under Olofs näbbstövlar. Förbi Ingarvet, mellan Gusshyttesågen och Rasbo Jans, förbi den öde Rasbogården, förbi Dersgården och in på den kära gamla Olof Görs-gården igen. Nu var här nya ägare, som enligt ryktet hade startat fårskötsel, och därmed hade behov av en gårdstomtes tjänster. Det visade sig vara rätt.
Prosa
(Roman)
av
Kjell Åhsberg
Läst 776 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2014-12-20 16:13
|
Nästa text
Föregående Kjell Åhsberg |