Under många år ville jag skildra nazisternas folkmord skön­­­­litte­rärt. Äm­­net lämnade mig inte ifred. Det var som om en sanning om mig själv fanns gömd i histo­rien om det storskaliga in­dustriel­la mördandet i ett grann­­land. Många pojkar går igenom en fas då de fasci­neras av andra världskriget men för mig gick det inte över. Hand­lade det om en känsla av skuld? Eller vil­le jag lä­ra mig något om människans vill­kor i ext­re­ma si­­­tua­tio­ner? Kan­ske var det bara en simpel läng­­tan ef­­ter dra­ma? Som jour­­nalist hade det le­­gat när­ma­­re till­­ hands för mig att skri­­va en faktabase­rad bok. Lä­­ger­skild­ringar­na, av över­levarna själva, är re­dan många och ofta myc­ket väl­skriv­na. Hur skulle jag, en svensk född på sex­tio­­­ta­­let, kunna ha nå­got att tilläg­ga? Varför vil­­le jag skild­­ra en situation jag in­te på något vis kun­­de kopp­la till mi­na egna er­­faren­he­ter? Jag visste inte ens hur jag skul­le närma mig ämnet. Mitt bästa kon­kre­ta upp­slag var att skildra en ”arisk” fa­­­milj som fick över­­­ta en de­por­terad ju­­­­disk fa­miljs hem. Deras un­der­tryckta tvi­vel, rationaliseringar och lögner. Det hade kun­­nat bli int­res­sant, men det var till mörk­­rets bot­­ten­lösa brunn jag vil­le.
     Även om man närmar sig ämnet ve­ten­skap­­ligt eller do­kumentärt är det svårt. Det är stort och laddat och själ­­va språket är förorenat. Se­­riö­sa skribenter, som ald­­rig skulle skriva ”ras” utan citationstecken, an­vän­­der ord som ”judeutrot­ning­en”. Det låter som om man talar om ohyra eller en sjukdom och inte människor! Ordet ”för­­­intelsen” är inte mycket bätt­re. Även det tar över na­­­zisternas synvinkel, som om det hand­lade om att ut­plå­­na fattigdom, ebola eller skadlig prog­ram­­vara. Man kan häv­­­da att ordet ”förinta” är neutralt men i vis­sa sam­man­­­hang är ett neutralt ord ett ställning­sta­gan­de. ”Folk­­­­mord” är den kor­rek­ta termen.
     Naturligtvis spelar det in att jag tekniskt sett är jude. Jag skriver ”tekniskt sett” eftersom min mormor var av ju­disk börd och till­hö­­righeten enligt judisk sed ärvs på mödernet. I Hitlers ter­mi­no­logi är jag kvarts­­­jude. Hade hans hantlangare fått tag på mig hade jag fått den förs­ta­handserfarenhet av lägren jag saknar. Fast å andra si­dan hade jag då san­no­likt, i likhet med så gott som alla andra i samma si­tua­tion, snabbt gått un­der. Mor­­mor var alltså fransyska men hade tu­ren att träf­­­fa en dis­­po­nent från Sundsvall i början av tret­­tio­ta­let. De ha­de nog hell­re slagit sig ner i Paris men där ha­de morfar inte varit en respekterad med­­­­bor­ga­­re, utan bara en obe­griplig ut­länning utan för­sörjning. De gifte sig 1935, då de mörka mol­nen re­dan hade bör­jat dra ihop sig. Var­för valde mor­far, vars aktier säkerligen vär­­de­ra­des högt på äk­ten­skapsmarknaden, att gifta sig med en ju­din­­­­­na när an­tisemitismen var så stark? Han mås­te ha in­­­sett att det kun­­de innebära be­svär, även om Hitlers verk­­­­­­liga av­sik­ter var svåra att för­ut­säga. Allt ta­lar för att han helt en­kelt blev kär - i en ele­­­gant och kvick pa­­risiska. Dock valde de att dölja hen­nes bak­grund. Inte hel­ler deras barn fick ve­ta san­ningen, inte ens när kri­get var över. Det var först när mor­­mor och mor­­­far blev gamla som de be­rät­ta­de för sina barn.
     ”Men varför sade ni inget till oss”, undrade min mor­bror.
     ”Vi tyckte inte det spelade nån roll”, sa morfar.
     ”Men det spelar roll, om det hålls hemligt.”
     ”Det ville vi verkligen inte”, sa mormor. ”Det var inte vår avsikt.”
     Jag var tretton år gammal då jag fick veta att jag på ett sätt inte var riktigt den jag hade trott. Fast då, på sjut­­­­tio­ta­­let, betydde härkomst mycket lite. Då var man det man gjorde och tyckte, så detta var bara en pi­­­­kant de­talj i familjens historia. Inte heller slog det mig då att från­varon av släkt på mor­­­mors sida hade en an­nan för­kla­ring än den vi ha­­de hört. Det var först se­­na­re som jag började fundera över min ”ju­disk­het”. Jag noterade att jag var stolt över den. Jag insåg att ett knippe ge­ner från Mellanöstern knappast kan ha på­­ver­kat mig på ett märkbart vis. Genom mor­mors vita lögn var jag ock­­­­så effektivt avskuren från tra­di­tionen. Jag visste inget mer om judendom än det jag ha­de läst. Ändå kän­de jag nå­gon slags tillhörighet till det folk jag hade genetiska band till. Det var en full­kom­ligt ir­rationell före­ställ­ning, men naturligtvis ur­åldrig och starkare än fakta. Egent­­ligen borde det inte hel­­­­ler ha dragit mig till det som hän­de på fyrtiotalet ef­­­­tersom det handlade om na­zis­­ter­na snarare än Europas judar. De rå­­kade bara ham­na i vä­gen för en katastrof. Den berodde lika lite på dem som en bilolycka drab­bar nå­gon på grund av hans mu­sik­­­smak eller skostorlek. Dess­­utom, vad kan en svensk ? ju­de eller inte ? begripa av det som hän­de ne­re i Eu­ropa?
     Vad påverkar en? Vilka händelser och om­stän­dig­he­ter har fått en bestående inverkan på mitt sätt att vara? Pap­­­pas utbildning och sociala ställning, det förs­ta av­snit­tet av ”High Chaparral”, morfars frimärkssam­lan­­de, Ficciones av Bor­ges, en kväll på Prinsen med Ma­ria i maj 1987? Den höst­­dag i min barn­dom då snön plöts­ligt bör­jade falla från en alldeles klar, blå him­­mel? Kvin­­nor­na som aldrig blev mina? De jag ändå fick, och de tre barn (1/8 ju­diska) som blev det högst på­tagliga re­­sul­ta­tet? Det är svårt att bringa reda i det. Ärft­liga sär­­drag kom­­mer i var­je fall myc­ket långt ner på lis­tan.
     Genom åren bar jag med mig planerna, eller snara­re dröm­­­men, om att skriva en bok om en lägerfånge. Allt jag läste gjorde mig till expert på nazisternas folk­mord, och jag skrev åtskilliga artiklar och recensioner i äm­­net. Ofta för­­sök­te jag besvara frågan vad det var som gjor­­de just detta brott mot mänskligheten så ena­ståen­de. Men ju mer jag lärde mig des­­­to svårare blev den att be­svara. Det mänsk­­­liga li­­dan­­det är uråldrigt, liksom män­nis­kors be­red­­­villighet att gör varand­ra illa. I vår tid uppvisar hän­del­ser i Kon­go, Sov­jet, Viet­nam, Kam­­bod­ja, Kina, Turki­et, Rwanda och Syd­­­­afri­ka en prov­­karta över alla tänk­­bara vid­rig­­heter. Kom­po­nen­ter i na­zis­ter­­nas ju­de­­­för­föl­jel­se - rasism, terror, för­driv­ning, mord ? återfinns i oli­­­­­ka kom­­bi­na­tio­­ner. An­talet offer varierar, i abso­lu­ta och relativa tal. De officiella mo­tiven varierar, men i flera fall är ter­rorn lika me­nings­lös och slump­mäs­­­sig som i nazi­tysk­land. Ofta får man också en känsla av att brotten begås av idea­lis­tis­ka skäl, som om de ha­de egen­vär­de. Skill­na­der­na är kort sagt en frå­­­ga om gra­der, inte art.
     Än­då kän­des det som drabbade Europas judar så an­­nor­lunda. Var det tys­kar­­nas en­­­visa mål­med­veten­het, de­ras på­hit­tig­het i mör­dan­det? Eller kontrasten mellan fa­mil­je­fä­ders om­sorg om sina eg­na barn och deras förströdda dödan­de av and­ras? Ha­de det med nazisternas känsla för stil att göra? Bil­­den av ske­lett­lika män­niskor i randiga py­ja­ma­sar på mar­­ken fram­för sol­da­ter i sina im­po­ne­ran­de uni­for­mer, med va­pen och schäf­rar, är omöj­li­ga att glömma. Men på vilket sätt skil­­de sig i så fall nazisternas folk­mord på per­so­ner av ju­­disk börd från det som drab­­­ba­­­de de av romsk
     Så småningom insåg jag att det speciella med det judiska folkmordet var något helt an­­­nat. För kanske förs­ta gången i historien var det off­ren som fick sis­ta or­­det. Gång efter gång har det skild­rats hur van­li­ga, oskyl­­di­ga män­niskor drabbas av obe­grip­­liga över­grepp bara för att de ansågs ”judiska”. Människor som ryck­tes upp ur sin var­dag­li­ga till­­varo som tyskar, frans­män el­­ler polacker för att stör­tas ner i en av­grunden. Vi har fått föl­ja hur fa­miljer går under, person för person. Män­nis­kor dog av svält, misshandel, sjukdomar och av­rätt­ning­­ar ? barn och åldringar först, tonåringarna sist. Vi har upp­­­­­­levt des­sa in­di­viders kamp och sorg inifrån. Off­­­­­ren är män­­­­­niskor, in­te siffror ? vi känner deras namn och egen­ska­per, deras föräldrars och syskons. Alla är de oli­ka och alla är de lika oss. Orsaken är att för­­brytelserna denna gång drab­­ba­de bil­­­da­de vita euro­péer. Ef­ter kri­­get åter­fick över­­­le­­­vande in­tel­lek­tuel­la och konst­­nä­­rer sin pres­tige och si­na platt­­­for­mar. De kunde spri­­­da sina be­­­rät­tel­­ser, och vi fick alla ge­nom­­le­va brotten ur de drab­­­ba­des synvinkel, inifrån.
     Med ti­den för­stod jag att det var folk­­­­mor­­­­­det som drog mig till min ju­disk­het sna­ra­re än tvärt­­­­­­om. Vad är egent­ligen ju­­den­do­­men? En sam­­ling miss­­­­­­för­stånd runt värl­dens be­­skaffen­het, en upp­sätt­ning stam­­ritualer, en tra­­di­tion? In­ifrån är den dif­fus och mångskiftande. Tyd­lig blir den ba­ra på långt av­­­­­­stånd, be­trak­tad ge­nom tjoc­­­ka la­ger av igno­­­rans. Där nån­­­stans be­­­slöt jag mig slut­­giltigt att hål­la mig till jour­­na­­lis­­men. Jag har fort­satt utforska frå­gor runt of­fer och för­övare, skuld, lögn och identitet. An­tag­­­li­gen är min bak­­grund, el­ler rät­­­ta­re sagt mina frågor runt den, fort­­fa­­ran­de mo­torn. Men min position är be­trak­­tarens, analyti­kerns.