Plötsligt var den död. Och jag tänker att döden kommer alltid lika oväntat, man står där helt oförberedd, varje gång. 

- Snälla ”Stanna en stund till” ville jag säga. ”Stanna över julen.” Stanna åtminstone tills jag fått sett Kalle Ankas jul färdigt! 

 Vägen mellan mig och TV:n känns vindlande lång. I skenet från den abstrakta döden rör jag mig som på låtsas.

Men icke desto mindre chockartat över tomheten som uppstod. Den var död, med kanalerna för alltid inkapslade i sin själ. 

 Hur ska jag nu klara mig utan att behöva resa mig ur soffan?