Jag är nyinflyttad i Poetland. Bodde tidigare i Novelland dit jag fortfarande pendlar emellanåt. I mitt nya hemland har jag mött duktiga människor som brinner för intresset att skriva. Många briljerar med rim och finurliga ordvändningar, medan andra tycker att budskapet är det viktigaste. Själv vill jag helst hitta en balans däremellan. Flera är ordekvilibrister. Ibland är texterna svårtydda. Man får läsa mellan raderna, men det är oftast ett nöje att läsa dem.

   Under december har det tydligt synts att folk sett fram emot julens högtid, av olika anledningar. En del bara för att det är en ljus helg mitt i den mörkaste årstiden. Andra för ledighet och samvaro med nära och kära. Vissa för firande av Jesu födelse.

   Det är här problemet dyker upp. En person har tagit fasta på att tiden för Jesu födelse inte går att säkerställa. Därmed går det inte heller att fira hans födelse. (För mig är det inte konstigare än att man kan fira en födelsedag vid annat tillfälle än den exakta, t.ex. om man kommer att vara bortrest.) Nu har världen enats, sedan år 354, att fira födelsen den 25:e december. Sådant ser kyrkoåret ut. Något vi får rätta oss efter.

   Många fina texter har passerat revy i Poetland de senaste veckorna. De sprider glädje, hopp, framtidstro och förtröstan. Då är det inte roligt att gång på gång få glädjen spolierad av att en person kliver in över tröskeln och utgjuter sitt hat över julen och allt som därtill hör. Alla här boende känner redan till hens inställning så den behöver inte upprepas i all oändlighet.

   Samma mönster gäller om man skriver texter med samhällskritik. Då hälsar hen på och spyr sitt hat över socialism och socialister, feminism och feminister, tiggare, politiker o.s.v. Samtidigt är hen stolt över att inte ha röstat i politiska val de senaste två decennierna. Min åsikt där är klar. Utnyttjar man inte sin medborgerliga rättighet att rösta så har man förverkat rätten att klaga på utfallet i efterhand! Vill man inte delta får man hålla tyst och bita i det sura äpplet!

Man behöver inte vara särskilt bevandrad i bibelkunskap för att inse att Jesus var en rebell som protesterade mot det dåtida samhället och därmed historiens första socialist. Värt att betänka för den som anser sig vara kristen och samtidigt hata socialism.

Apropå att vara tyst. Vi har yttrandefrihet vilken vi ska vara rädd om. Men den innebär inte att man kan uppföra sig hur som helst. Hänsyn, respekt och omtanke ingår i detta. Därmed kan man inte stövla in hos grannen och säga precis vad man tycker. Hemma hos sig själv och i egna texter står det alla fritt att ta i, men att nedvärdera andras kommentarer under skrivarvänners texter är inte okej. Dessutom är det andras texter som ska kommenteras, helst konstruktivt. Inte andras lagda kommentarer.

Ute i stora världen kan man inte låta ett litet missnöjesparti få styra hela politiken. Detsamma gäller på en skrivarsida. En missnöjesperson får inte tillåtas att bestämma agendan. Hur ska man då lösa problemet? Att utvisa någon ur landet är sällan ett bra sätt.

   Landets ordningsmakt säger att man kan låsa sin dörr och därmed slippa besöken. Visst, men då är meningen borta. Man vill ju besöka sina vänner för att läsa deras texter. Då riskerar man alltid att möta hen och kanske få illvilliga synpunkter på den kommentar man nyss lagt. Det går inte att komma undan.

   Finns det någon lösning? Något som ännu inte provats? Om inte flyttar jag nog tillbaka till mitt gamla Novelland. Där är det texterna som analyseras, inte personen bakom pennan/tangenterna. Precis så som det är tänkt att fungera!

Som avslutning vill jag nämna forskaren Frans de Waal. Han menar att jämlikheten inte bara är en politisk värdering utan grundad i människans tidigaste erfarenheter, nödvändigheten att dela med sig och att inte tillåta alltför stora skillnader i förmögenhet och makt. Även om han inte frånkänner människan aggresivitet ser han henne som en i grunden genuint samarbetande, empatisk och jämlikhetssträvande varelse. Det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen.

   Orden talar för sig själva!

© Kjell Åhsberg