Den högreste mannen i den svarta slängkappan betraktar den unga kvinnan med det gyllene håret där hon sitter på huk vid vattenbrynet och speglar sig. Solens strålar reflekteras mot vattenytan och bildar ett suddigt skimmer runt hennes nakna, vita kropp. Huden ser nästan genomskinlig ut och hela hennes varelse verkar eterisk och inte alls av denna jord kommen. Bildens skönhet etsar sig fast på hans näthinnor. Men hon märker inte mannen som står där tyst som en skugga. I stället verkar hon helt uppslukad av sig själv och sin spegelbild. Hon tittar länge och granskande på sig själv. Så länge att spegelbilden till slut fryser fast vid ytan för att sedan lösgöra sig och sjunka ned och begrava sig i sandbotten. Förskräckt inser flickan att hon har tappat sitt ansikte. I stället för hennes ansiktes spegelbild, gapar nu ett svart hål. Med ett fasansfullt skri som inte slipper ur hennes strupe men som ekar inom henne, reser hon sig upp från vattnet och likt dimma svävar hon iväg som uppslukad av de vita molntussarna på himlen. Mannen går fram till vattnet där flickan suttit, sticker ned sina båda händer under vattenytan. Det verkar som att han vet precis vad han gör. Han vaskar runt litet i sandbotten och mellan hans båda händer håller han så till slut ett ansikte av guld. Ett avtryck av flickans ansikte.