Stormen piskade upp havet som ursinnigt och föraktfullt skummade över och stångade klipporna,  som ville de förinta de jättelika, hårda taggar som reste sig ur dess oroliga inre. Hösten sänkte sin kalla andedräkt över det karga och vindpinade landskapet. Natten lystes upp av fåtalet stjärnor och ett återkommande blixtrande sken från fyren som såg ut att stå mitt i havet emedan den röda klippan den var förankrad i knappt syntes ovan vattenytan vid högvatten. Till fyrens ljuskälla användes talgljus i en magnifik jättekandelaber som stod placerad högst upp i fyrens torn. Sakaria, hade tagit jobbet som ljusväktare på fyren för många år sedan och hade till uppgift att tända alla dess ljus och hålla dem för alltid brinnande. Det passade honom att sitta inne i Tornhuset där han hade den bästa utsikten över det allt som oftast rytande havet och där ljuset lekte tafatt med hans dyrbara skugga. 

Han levde där under falsk identitet, då han hade desserterat från Svartonkernas förhärdade trupper för en tid sedan. Under flykten sprang han i sista stund ikapp sin skugga som höll på att lämna även honom. Svartonkerna ägde ingen skugga, eftersom de offrat sina skuggor till Skuger, härskare över Svärtans dal, vilken förde dem över vattnet, dit där varken ljuset eller hoppet nådde. Det sades att skuggorna planlöst gick omkring i Svärtans dal, herrelösa, förvirrade och hopplöst sökande de kroppar de tillhörde. För varje skugga som kom till Svärtans dal utökades dess territorium och Skuger blev mer och mer kraftfull.

I utbyte mot sina skuggor fick Svartonkerna gåvan att kunna göra sig nästintill osynliga. Deras mörka, resliga gestalter kunde smälta ihop fint med omgivningen och de hade ju inte heller någon skugga som kunde röja dem vilket gav dem stora fördelar i striderna. Skugglösheten gjorde dem dessvärre än mer demoniska och ondskefulla.

Sakaria satt i tornrummet även denna stormiga afton. Han hade tidigare under kvällningen varit  till ljusstöperskan för att hämta fler ljus. Hon bodde i utkanten av skogen i närheten av en bondgård där hon hämtade den så viktiga talgen för att kunna stöpa de dyrbara ljusen. Nu satt han där i sällskap av värmen från ljusen och sina tankar.

 Han hade fått ett brev utan avsändare men det var stämplat med Grönviskornas symbol som var en grön fjäder, en sådan de bar i sina huvudbonader

"Inget visitkort men jag vet
bakom dold identitet
i avskildhet
i hemlighet 
lyser du skuggorna till Svärtans dunkelhet"

Det var nu så att Sakaria förvisso hjälpte till att lysa det mörka vattnet över till andra sidan sundet där Skuger förde sina tillfångatagna. Det var en överenskommelse de hade mot att Sakaria fick behålla sin egen skugga. Och om båten förliste skulle Skuger klara sig men inte de förvirrade skuggorna som skulle drunkna och för alltid vara förlorade i havets djup och Svartonkerna skulle då vara utom all räddning.

Sakaria hade en plan, som inte var helt klart uttänkt ännu, att han skulle rädda skuggorna till deras rättmätiga ägare vilket skulle göra Svartonkerna mjukare och mer mottagliga för påverkan. Ända sedan den dagen han höll Tillängtas ansikte för första gången mellan sina händer var han fast besluten att arbeta för att det som sedan länge var förutspått så skulle ske. Ett heligt förbund där ett nytt rike skulle uppstå där alla fick plats.

"Ty Hans herradöme ska nå från hav till hav, och från floden intill jordens ändar. Och fångar skola släppas fria. För ditt förbundsblods skull vill jag också släppa dina fångar fria ur gropen där inget ljus finns. Därmed ska vi fira den dagen som ljusets återkomst. Ljusets makt över mörkret ty där ljuset lyser skola inget mörker råda."