Det är över hundra år sedan han dog,
artisten Carl-Fredrik Hill,
vilket jag kunde läsa på hans gravsten,
när jag tog en kort promenad
på Östra Kyrkogården en dag.

Hans eget inre krig tog slut,
några år innan Första Världskriget bröt ut.

Kyrkogårdens träd stod nakna
men cypress och andra barrträd
stod städsegröna ibland skuggorna,
ännu vakna.

Jag hade en vecka tidigare avslutat läsningen
av Jesper Svenbros diktsamling Hill Hill Hill,
vilket gav en särskild genklang i mitt inre,
när jag begrundade den grå stenens text.

En massa titlar och namn defilerade förbi
på gravstenarna ovan jord
men under dem finns ingen alls.

Om själens fjäril ännu fladdrar efter döden
finner den snart nog sin väg
till de fagra blomsterängars prakt
och kommande öden.