Så länge hade hon sett sin egen spegelbild  på avstånd, där hon svävade ovanför  den gyllene tjärnen som låg gömd i den djupa skogen, att nyfikenheten till slut tog överhanden över förnuftet och det som var tillåtet. Hon ville bara se sig själv på litet närmare håll, känna jorden under sina ännu ej existerande fötter. Århundraden och kanske årtusenden av svävande, om än i olika skepnader, hade fått henne att bygga upp en längtan som hon inte riktig kunde sätta ord för. Visst såg hon en massa elände där från ovan såsom krig och ondska men hon hade också fått bevittna vackra saker som rört hennes känsliga väsen till skimrande tårar som i sin tur fuktat världen nedanför. Kärleken hade fyllt henne och så även lusten. Varma dagar som denna gjorde det nästan outhärdligt. Den varma, smekande brisen nafsade lekfullt  i hennes okroppsliga luftrum. Längtan levde sig starkare än hon kunde motstå.

Hon hade bestämt sig, om det så var det sista hon gjorde ville hon bli förkroppsligad och jordad, åtrådd och älskad! Den här dagen lyste solen stark och het och stod högt på himlen.  Hennes begär kändes också särskilt starkt och hennes blick drogs som magnetiserad ned mot den guldglittrande skogstjärnen. Hon bländades av dess starka sken och tyckte att den sjöng till henne. Ett eko från förr i en lågmäld melodi som Nynnorna sjungit för längesedan. Gömda toner som ville de berätta allt för henne nu. Som hypnotiserad lyssnade hon till sången.

"På vedhöjdad backtistlad svingelstig
Glittervändor viskar om gångna krig
Snöfaller älvor, sagoutrymmer
Nynnar en morgon till kvällningen skymmer
Vid vassens vilande smultrondropp
Skuggor på ljuset gör dunkelhopp
I minnet av tider som en gång var
dröjer intrycken länge än kvar"

Luften omkring henne blev plötsligt alldeles kall och hon kände hur hon lösgjordes ur molnmassorna som en snöflinga, sögs nedåt genom himmel och luftgropar. Snöföll ned mot jorden. Skuggorna gjorde dunkelhopp på ljuset vid hennes ankomst. Det fanns  utrymme för sagor som skulle komma att berättas långt efter hennes ankomst. Glittervändorna skulle berätta dem. Nynnorna skulle fortsätta att sjunga melodier som glittrade på tjärnens ytskikt redo att lyssna för dem som hade de rätta höronen.

Hon landade graciöst på mossen intill tjärnen. Hon lade märke till att hennes kropp var nästintill genomskinlig och finlemmad. Mossen kändes mjuk och litet fuktig under de nakna fötterna. Dofterna runt omkring henne var obeskrivliga. Bedövade och berusade alla hennes sinnen nu när hon kände dem på nära håll.  Doften av fuktig mossa och skvattram.  Hon lade sig bekvämt tillrätta på rygg, för en sådan hade hon nu fått. En kotpelare som höll upp henne, hade gett henne ryggrad. Den späda, finlemmade kroppen gjorde lätta avtryck mot marken. Hon strök den mjuka mossan och fingrade litet på de spetsiga Skvattrambladen. Ryckte upp en blomma och insöp dess speciella doft. Men så kände hon att kraften från tjärnen pockade på oemotståndligt starkt, hon satte sig upp vid strandkanten och kände litet på det ljumma, gyllene vattnet, lät det silas genom hennes fingrar. Hon kupade handen för att föra upp den mot sin mun där hon girigt sög i sig av fukten. Då såg hon sin spegelbild för första gången.