Erik hittade till slut sina kläder på duschgolvet. Det var inte första gången han fick lämna en gymnastiklektion blöt från topp till tå.

   Han fann cykeln med lufttomma däck och tvingades gå hem för att byta till torrt. Därför missade han nästa lektion och fick skäll av läraren.

Kalle, Olle och Lasse satt nöjt flinande bakom sina bänkar längst bak i klassrummet. KOL-gänget kallade de sig själva med uttalet ”cool”. De kunde inte så mycket mer engelska än så.

   Erik var klassens slagpåse, utsatt för knuffar, krokben, slag, glåpord, sönderrivna skolböcker och blöta kläder bara för att han var annorlunda. Han var inte den tuffa typen. Inte ett dugg sportintresserad. Kunde inte namnen på fotbolls- och hockeylag, än mindre namnen på favoritspelarna.

   Varje måndagsmorgon fick han frågan om helgens sportresultat. Även om han visste medgav han det inte. De skulle inte få vinna. Han tog hellre stryk. Och det fick han. Rejält. Det skapade bara ett fastare beslut att han aldrig någonsin skulle besöka ett idrottsevenemang. Något han benhårt hållit fast vid sedan dess. Varför ska man betala för att trängas med gastande och busvisslande galningar för att titta på andra människors prestationer när man kan röra på sig själv istället? Han föredrog det senare.

   Erik var tillfreds med sina turer ut i skog och mark. Ingenting gick upp mot att med block och penna ge sig ut på upptäcktsfärd. Lyckan var fullkomlig när han på avstånd kunde höra björnmammans dova grymtande som varning till sina småttingar när han gick skogsvägen upp mot sjön, lommens rop i tidigt morgondis eller råbockens skällande ute på åkerholmen. Ibland hittade han slaktavfall undangömt under någon tät gran. Traktens jägare var inte Guds bästa barn, men de var dåliga på att gömma undan bevisen. Sådana ställen blev intressanta arenor för korpstudier. Han kände ett kompisskap med de stora svarta fåglarna som accepterade hans närvaro om han höll sig stilla.

Nu flera decennier senare hade KOL-gänget blivit rejält framtunga av sitt intresse, ölhävning i fåtöljen framför TV:s sportkanaler. Erik däremot drog fortfarande samma storlek på kläderna som i tjugoårsåldern, även om livremmen släppts ut ett par hål.

   Medan han packade matsäcken, kameran och ritblocket i sin slitna ryggsäck för en tur upp mot sjön, hoppades han att KOL-gänget skulle svära en ramsa då de ännu en gång fann hans namn på en artikel i dagens lokaltidning när de bläddrade fram till sportsidorna. Denna gång på kultursidan och inte en debattartikel vilket var det vanliga. Det var hans vinst över de gamla antagonisterna som mobbat honom så hårt under fyra år i skolan, innan ordet mobbning ens var uppfunnet. Han kände revanschglädje över att han var ett namn medan de, alla tre, för länge sedan försvunnit i glömskans dimma.

   Den här dagen ville han kolla om ryktet var sant att en ensam varg rörde sig strax utanför byn. Vädret var perfekt med ett tunt lager spårsnö.

   När han hittade det första avtrycket vid sjökanten var alla tankar på KOL, jobbig skoltid och efterhängsna mardrömmar som bortblåsta. Han var här och nu, mitt i verkligheten med bevis på att en mycket skicklig och mytomspunnen jägare just nu delade livsutrymme med honom. Kanske var han i detta ögonblick iakttagen. De var båda en del av naturen, av Skapelsen. Ingenting i hela världen skulle få förstöra detta faktum.

© Kjell Åhsberg