skogsmodern
hon

med den vida jordbruna
kjolen
utbredd





sitter vid den
stora stenen
lutad
till




stenen har lagt av manteln grön
jaspismantel med jadestråk
med klara pärlor
givna ur
regn




stenen iakttager mjukt
skogsmodern

hon täljer
en stav
med
silverbladet



det vilket föll med vilje in

månmodern skänkte
till mening




staven är given av träden alla
hon lenar ritar
oljar in

oljan bär namnet johannes
röda ornament
skimrar




nu vidsten
kan du vandra


vi följs åt


havet

kallar oss



det vi ej sett det ser vi
så är stigen vår
bliven