Han hade upptäckt tecknen som givits honom litet för sent och därefter gett sig av utan att egentligen veta vart han var på väg men han följde den flerfärgade himlen åt det håll där den lyste som starkast.  Hans namn var Sakaria, född i lönndom av den unga flickan Jemima i den mörka skogen där han lämnats att fostras av den hårdhudade Svartonken Starkad.

Men Dagen var här nu,  dagen som han hade inväntat. Såsom Nynnorna hade sjungit att den skulle komma i århundranden. Det var av den anledningen han flytt från Svartonkerna. Av den anledningen han legat sömnlös varje natt sedan fullmåne. Rastlösheten och längtan hade rivit hans inre, som klådan efter nyponfrön innanför klädseln mot huden. Han skyndade sig innan det skulla vara för sent och hon för alltid skulle vara förlorad för honom.

Där ljuset lyste som starkast satt hon så i gläntan intill en tjärn som glänste som vore den gjord av renaste guld. Ett synintryck som skulle fastna i hans minne för alltid. Hon lutade sig framåt, tjärnen lockade och sjöng. Han ville inte skrämma henne så han närmade sig ett steg i taget. Men innan han var framme svävade hon förskräckt iväg mitt framör ögonen på honom med händerna för sitt ansikte. Hennes spegelbild syntes kvar som vore den etsad i vattenytan. Han skyndade sig fram och stack händer i det ljumna vattnet i sista minuten, innan hon skulle vara helt förlorad för honom.

Nu höll han så hennes ansikte mellan sina händer. Ett ansikte av renaste guld men med ett litet förskräckt uttryck. Den stackars Tillängta hade flytt för att hon inte visste bättre. För att hon inte hade hört profetian.

Som ansiktet speglar sig i vattnet, så speglar hjärtat människan.

Hennes ansikte var av renaste guld. Hennes hjärta likaså. Hon var hans räddning ur mörkret. Nu blev han tvungen att söka upp henne och han skulle göra allt som stod i hans makt för att hitta henne igen.  Han skyndade iväg med långa och bestämda kliv för att söka efter Nynnornas tillhåll. De kloka sångerskorna måste ha svaret på hur han skulle bära sig åt för att finna henne.

Han drog sig till minnes några rader ur Nynnornas sång :

Då, när dag och natt aldrig byter skepnad ska de mötas
När älvor dansar dimma i spåren där de går
och lommen sjunger sorgsen sång
och gäddan intill vassen slår
när dag och natt bär ljus ska de mötas
och dallrar tiden, stilla står