Tvekade aldrig, stod med Berettan i handen.
Mantelrörelsen avklarad - patronen i loppet...

Min hand var stadig, fingret i läge, mitt "offer"
såg jag med klar blick, han bönade inte, bad
inte, visade ingen rädsla, visste och kände sitt
öde och avslut.

"Offrets" brott var glasklart - min handling
var även det ett lagbrott - ser hans förvånade
ansikte i nattens mardrömmar när skottet
träffade hans huvud.

Soldaterna stöttade - det var rätt "farsan",
inget alternativ fanns, men det var "farsan"
som fick leva med denna handling.
Verkanseld på avstånd är en sak, människor
utan ansikte, närstrid en annan...

Samtalade med 112 i natten, prästen bröt sin
tystnadsplikt när beröringspunkter kom i ljus
- absolution, absolut, men är det ett remedium
mot nattens hemska drömmar?

Var "farsan" ett gott exempel?