Trasiga moln tyngde ner snöfallet som tjockade sig på fälten. På långt avstånd låg eldarna runt byns marknadsplats likt gulröda levande prickar i skymningsljuset. Valdemar drog vagnen och far höll tömmarna med sina stora händer. Ändarna på spänn-kedjorna rasslade genom det frusna gräset när vi kommit ut på det öppna fältet. Vagnsfacklorna fick hästens rostfärgade päls att skimra som smutsiga guldklimpar i den tidiga skymningen.

Isa log drömskt mot himlen och verkade räkna stjärnorna som nu tändes en efter en när natten sakta sände solen i vila vid horisonten. Skogen var svart som ett oroligt sorgeband runt byns dryckenskap och fattigdom. -Far har sagt att du inte får spå, -fattar du, säga nåt till nån, Sa Isa. -Varför vill du se det vilda som brinner inuti folk? Viskade Isa med sömniga ögon.

Klaus ryckte på axlarna, drog björnpälsen över sig och försökte vakna ur sin slummer och skaka av sig kylan som fick honom att hacka tänder. Han tittade på Isa medan han skakade liv i sin taniga kropp. Hans syster som nu slöt ögonen i vagnen där hon låg, under pälsarna skulle väljas av varje man runt alla lägereldar och marknadsplatser under resan. En kvinnogestalt som männen vill besegra, det är så de vill, inget annat, tänkte Klaus. Kylan och månens guldklimp tycktes växa i takt med snöfallet som tilltog med tjocka, slöa flingor.
De svarta trädtopparna gungade i vinden som om de vaggade marken till söms under sitt nya vita täcke. Plötsligt slutade Klaus känna vindens kyla, han frös inte längre, inte nu och blicken drogs genom vagnsfacklans fladdrande ljus. Ögonen stelnade, händer och fötter var helt stilla och far visste att han aldrig skulle förstå dessa saker men såg det som guds vilja. Efius, den gamle munken rådde mor och far, berätta aldrig om pojkens syner! Det är farligt att se sånt som inte andra kan se. Far stannade vagnen, vände sig försiktigt om och tittade på sin pojke som var helt frånvarande nu.

Genom ett färgat fönster ser Klaus hur Isa springa f