Miva

vandrar

med nakna fötter

nakna händer

tänder hopp

skrudar träden

med ark

Miva

släpper orden fria

så är orden frigivna

av Miva

med nakna händer

med nakna fötter

Miva du vackra molnblomma vandrar i molnskogar med nätta fötter. I varje steg frigörs en droppe vilken faller in i jord. Du sätter dig ned skådar in i rörelserna, likt dimma sveper rörelserna. Stundtals ler du när du ser en rörelse skymta ett liv svarade till droppen du skänkte.

Ett liv tände droppens skimmer varvid själen syntes antaga en kropp varvid andningens skönhet tonade in. Så, lika plötsligt svepte dimman åter in och du visste att detta vet ej kan ersätta upplevelsen.

Miva sträcker händerna in i molnens mjuka marker hon vattnar denna sfär med bilder.

Honungsbin svärmar i ängen samlas i vildblomsterhänder

Andas in dofter bär vingpollen

Honungsbin skänker vax till nätternas stjärnsläckta.

Nu vet hon vad liven tände med.

I detta skimmer ser hon träd andas, kåda sägs det. Hon ser kvistar rulla pärlor vilka lägges i havet. Havet andas hjulet snurrar. Barn leker på en strand en strand vilken andas sol. Ett av barnen stannar mitt i steget. Det glimmar en sten, barnet böjer sig till. Ryggen är en frigjord båge, varsamt lyfter barnet detta glimmande en sten en pärla en sten. Havet viskar bärnsten tallarna på stranden susar leende minns hur de rullade pärlor av andning en gång. Hur länge sedan, det förändrar inte skönheten att räkna alla dessa stunder

Ringarna bär vi med.

Barnet ser fler ser fler glimmande pärlor stenar. Miva ler blåser in i havet allt fler pärlor stenar ser barnet. Varsamt plockar barnet pärlorna stenarna. Havet susar bärnsten tallarna på stranden ler till handen vilken mottager gåvan.

Miva följer barnet med blicken helt utan att störa. Barnet sträcker sig är en man, en man vilken sitter lutad till en av tallarna; ni har växt i höjd. Så har du man susar tallarna. Bevarat har du din renhet.

Mannen sluter ögonen; minns ni pärlorna stenarna. Vi minns hon blåste dem till dig.

Jag bär dem än helt nära bröstet, var gång jag glömmer orden rör de vid mitt hjärta öppnar de stämman min.

Jag ser en kvinna hör ett namn; Miva.

Miva vandrar med nakna fötter, med nakna händer tänder hopp, skrudar träden med ark. Miva släpper orden fria, så är orden frigivna av Miva, med nakna händer med nakna fötter. Miva du vackra molnblomma vandrar i molnskogar med nätta fötter.

Miva ler viskar tyst; jag följer dig.

Mannen huttrar marken skälver han hör ett hjärta öppnas, en stämma stiger upp i honom.

Vilka vandrar, stampar så hårt i fotbredd, marken skälver mitt hjärta skälver, min hud täcker jag över mitt synliga. Karga marker kan de skåda, helt utan floder, bäckar, källor. Jag värnar jordens spirande den jord vilken är himlarna vilka är jorden.

Dammoln virvlar upp täcker deras axlar. På huvudet bär de stenar vilka ej är stenar vilka är tanketyngd. Liknarr tjära, stelnad in i tyngd. Därvid stampar de däri skälver mitt hjärta. Dessas plågade steg skär in i min hud. Mina händer sträcker jag lindrar dessas tyngd. Viskar till dem smält tjäran i eldens hetta. Vänd båtarna ni byggde med trädens lov. Tjära båtarna följ vindarna in i havets ledning.

Du bär pärlorna i tråd utan tråd helt nära ditt hjärta, så giv dem nu vidare hela dessas sinnen.

Mannen reser sig Miva följer honom han lägger pärlor stenar där plågan kvider.

Sakta klingar smärtan ut stegen mildras

Tyngder släpps, grytor sätts i eldens hetta tjäran smälts. Med smekande händer lyfts båtar ur sandgömslen. Så slöt sanden vingar i värn runt dessa gåvor. Folken skänker leenden lyfter trötthetens skugga in i skimmerljus tjärar båtarna torkar i solvind. Lyfts in i havet, folken följer vindarna in i havets ledning.

Miva ser dimman skingras

Det växer en rörelse fylld av liv

Lyktor doftande vax

Skimrar

Stigar

I en stund av stunder lyfter mannen blicken stryker mjukt med vänster hand in över ögonen. Han tycker sig skymta ett ansikte i molnskogen. Dig kan jag uppleva i mitt inre. Miva ler.

Mjukt omfamnar hon hans hand, han ser ej handen hennes det är mer, han tror det är ett spindelnät. Han sänker blicken ser ej ett spindelnät upplever en närvaro vänlig. Handen leder honom, Miva ler han ser henne ej.

Mannen vet ej hur länge vandringen varat tiden har upphört att existera. Fötterna bär ej trötthet, faktiskt kan han vandra svävande. Grenar vikes undan rötter vikes undan eller mer sjunker in i marken. Han hålls ej fast av vare sig grenar eller rötter. Allt värnar om honom och så är det känslan i handen det är pulserande behaglig värme. Det är att vara tillsammans ändå är han ensam. Han kan ej minnas att han upplevt denna så vackra trygghet.

Hur det gick till det vet han ej och vad är veta i denna upplevelse, detta är just är. Ändå fylls han av denna djupa känsla av längtan, han viskar dig är min önskan att se. Miva ler lindar värme runt mannen.

Han vaknar i skogshuset vindarna är stillade, vilar i hagen av bergsstavar. Dessa stavar så väl sammanhållna ur de berg vilka en gång var vilka är, nu bärandes mantlar av blåtonande grå. Han kan höra de milda tonerna strömma ser tonerna lindas runt öppnade sår, ser såren läka samman. Vagt kan han ana en doft av tjära, höra sånger ur strupar komna av folken vilka följer vindarna in i havets ledning. Stränderna är upplysta lotusar eldlotusar. Han hör sånger stiga hör berättelser komna ur hjärtan. Ser danser skapas i total hänförelses närvaro.

Genom slutna ögonvingar anar han ett svagt skimmer, svagt milt behagligt.

På bordet står en skål formad ur bärnsten så mjukskimrande för hans ännu sömnögon.

En kvinna vakar vid hans bädd ett drömmoln baddar hans panna med linddoft fuktar hans läppar med nektar. Han andas ett namn; Miva.

Kvinnan ler sluter honom varsamt åter i sömnstigar.

Han vandrar stigen i skogen den stig han sett löpa i frid till skogen.

Han upplever ljung röra vid fötterna doft av skog pudras upp, svävande doftfjärilar skogsstjärnor möter honom. Han hör porlande vatten ser genom stenar hur källan strömmar fridsskimmer in i marker. Doften av jord rör vid hans sinnen. Mossa når honom mjuk grå kullrig grön smaragd mer slät med små trattar i. Han hör trattarna ljuda varvid glittrande millimeterdroppar är synliga. Så viker mossan undan täcket berget är naket samt glider in i sjön, han glider in i vattnet tillåter vattnet att bära hans nu tyngdlösa kropp. Han är en säl en val en delfin en rocka han möter henne svävande.  Icke kvinnan, icke hon vilken han upplevt så nära detta är en av mödrarna. Hon bär jordens stigar i skimrande skönhet. Hon rör vid hans inre och han ser ett ansikte skymta hör namnet Miva. Sköldpaddsmor viskar bejaka dina stigar. Så är hon borta ändå så närvarande han öppnar handen en pärla en sten däri och han minns en strand där tallarna sträckes höga.

Han stiger upp ur sjön vilar stilla i bergets solvärme han känner en hand fingrar stryka lätt vid hans ansikte. Åter tror han att det är en spindelväv. Han sitter en stund i evig andas in tomheten skönheten vilken uppfyller honom. Stenen pärlan viskar; följ dina stigar. Han reser sig renad upp följer stigen vilken är en blomstergirland når skogens inre möts av skogens smycke. Dimman vilar lätt svävande över kvinnor i dans vilka löses upp vid hans ankomst. I tjärnen vilar röda lotusar vilka förs samman till en det stiger en pärla en sten upp ur den röda näckrosen. En pärla en sten i vardera hand. Följ dina stigar.

Han fryser Miva lägger sig ned hon är en värmande vinge helt nära mannens kropp. Viskar mjukt så har du vandrat så har du hört så är du så är vi nära.

Han vänder sitt ansikte till henne.

Miva hon lägger fingrar mjukt på hans läppar, tystnaden är en vacker vit rosenknopp. Se.

Hon lyfter händerna en vit ros svävar i luften omkring dem.

Du är i sömn min älskade jag vakar med dig min värme skänker jag dig.

Hon smeker hans ansikte med de fingrar han så väl känner igen.

Febern stegras han glöder han vandrar i en öken. Sanden böljar det är rinnande sand vilken är helt i rörelse ändå så varsam. Vindarna bidar blåser ibland lätt varvid sanden lekfyllt virvlar. Molnen är ett upplöst tillstånd här himlarna är blå är sol. Solskivan är medföljande bränner honom ren. Tankarna strömmar i dimma än tätnas de än upplöses de. En pyramid reser sig solen är en pärla mitt på spetsen.

Han ser pyramiden byggas av denna pärla. Grunden är meningen och nu rinner gestalten pyramidformen ned. Stig in i mig så manar pyramiden. Tvenne väktare står likt pelare vid ingången. Han stiger in befinner sig i mörker, sakta vänjer ögonen sig. Vad är din vilja. Min vilja är mitt hjärta. Stig vidare in i mig så säger stämman. Han lyfter ett steg blir hängandes i luften han lyfts vidare samt befinner sig i en kammare så fylld med levande ljus regnbågsljus detta är ljus givet ur kristaller. Sätt dig här i mitten. Han sätter sig ned och är en knopp. Upplever ljus flöda in bakifrån in i hjärtat strömma vidare i honom i mjuka böljande rörelser. Han badar i ljus och han vet i sitt inre att detta ljus är just från pärlan han såg. Bilder passerar ur eoner av vandringar sakta vecklas vikes bladen ut

Han sitter i en lotus. Stig vidare in i mig.

Han reser sig lyfter ett steg blir hängandes i luften lyfts vidare. Formen är rund han minns vagt denna . Sätt dig här i mitten. Djupt i sitt inre vet han att han är dettas innehåll. Så är du pärlan i ditt liv. Du var i havet du var i träden du var du är, andas djupt in tonerna av ditt inre vilket är ditt yttre, ditt yttre vilket är ditt inre.

Han andas eoner av andning. En hand smeker hans ögon, han fylls av längtan vill så gärna omfamna den. upplever att han sjunker. Så står han i ingångens ingång sakta vänjer ögonen sig vid detta mörker vilket är ljust. Han stiger ut ur pyramiden. En vind blåser lätt sanden virvlar lekfyllt pyramiden är ej där ändå vet han att den är.

Fötterna sjunker allt djupare in i sanden ändå vandrar han lätt. Det seglar lätta moln målar markmönster vinden andas han sänker blicken, detta är ej sand. Det är gräs, högt frodigt gräs. Han lägger sig ned i gräset lever med molnen. Lyssnar till molnens sånger. Marken vibrerar inte alls stampande. Han upplever fröjdande och hon viker ut hela sin skönhet jordemor. Bufflar är det, molnbärare drömbärare. Han hälsar dem i vördnad, hjärtvördnad. De betar lugn runt honom, han är en buffel, en i hjorden han andas fri andas frid. Gräset vinden skönheten.

Åter detta namn; Miva.

Bilden löses upp han befinner sig i värnad och svalkan är en hand.

Låt mig vakna, hon följer hans ögons rörelser lyfter honom varsamt in i vaken. På bordet står en skål formad ur bärnsten så mjukskimrande för hans ännu sömnögon. Han viskar vem är du jag ser dig ej din närvaro upplever jag.

Se i dina händer. Han öppnar händerna i var och en är en sten en pärla, vagt minns han tjärnen minns han; följ din stig.

Hon stiger in i kroppen skrudad är hon i djupröd klädnad, tjärnmodern vävde av hjärttrådar.

Hon sitter vid hans sida ser djupt in i hans ögon och han vet i hjärtat hennes namn. Miva du är. Ja, jag är hon baddar hans panna. Lyfter ans huvud varsamt för en bägare av lera till hans läppar, drick ur källan du törstar. Han dricker sakta fylls med klarhet. Hon reser sig han sträcker ut handen; gå ej stanna. Hon ler går till spisen däri elden värnar om grytan, grytan vilken doftar frukter bär örter. I en skål lyfter hon näring. Går till hans bädd. Matar honom med sked av bergssmide han upplever livet återvända. Hans ögon är fyllda av hennes närvaro.

Åter sluter hon honom in i sömn hör honom mumla. Gå ej stanna.

Hon vakar vid hans bädd.

Granar kupar händer in över marken, gnista tänder elden i kojan, nu till. I bädden ligger hon utslagen, darrande minns hon alla dessa förrädiska händer. Han förs till henne av stjärnhänder. Kroppen hennes är målad med mönster sigill lås till honom att lösa. Varsamt närmar han sig bädden lägger sig tätt intill henne lägger armen runt henne; låt mig endast vara dig nära tills du upplever doften av mitt hjärta.

Han ser bilder så fyllda av smärtregn passera håll oss ej fast låt oss passera. Han kvider ser hennes färder söker värja sig, se oss så är viljan. Han ser henne springa med sönderrivna klädnader så många gånger. Ser henne slagen böjd blödande väja in i skogen. Träden sluter sitt värn bakom henne hon landar i kärret där allt ser ut att vara trassligt. Hon sjunker in i kärrets mörka vatten märker ej att rötterna flätar en matta en filt till henne. En av stammarna sluter henne in i vilosömn. Hon gnyr hon skriar vrider sig i smärta. Händer håller henne samman. Läkeblad lägges om sakta läker de yttre såren. De väcker henne, skogsfolket. Skänker henne värn långt ned tycks de stigarna vara, smärtstigarna. Skogsfolken ler vi är i molnskogarna ännu en stund. Vi har mycket att giva dig. Hon fylls med bär frukter mognad till stigar av kommande.

Till mötande av den med vilken hon kan andas hel med till mötande av den vilken kan andas hel med henne.

Miva viskar, ditt hjärtas doft kan jag uppleva ännu ej dina händers verk sekvenser rör vid ögon blad vidgas i öar av månsilver. Hon märker ej att han är vaknad att han länge har iakttagit hennes närvaro. Han viskar mjukt; du är här med det väcker han henne ur hennes vandringar

Ja, jag är hos dig så är mitt ansikte vänt till dig. En av pärlorna stenarna han bär i sina händer lägger han i hennes vänstra hand.

Hon stiger ut ur kroppen han sträcker handen in i moln; bliv hos mig. Han kan uppleva en hand smeka hans kind strömma till hans bröst. På bordet står en skål formad ur bärnsten så mjukskimrande för hans ögon nu stärks ljuset. Framlägger en bok i djupröda pärmar oskrivna blad i doft av bär frukter örter. Ställer ett krus tvenne krus slipade ur bergskristall. Fyllda med sepia med indigo. En fjäder faller ned. Skriv ditt hjärtas sång.

Han stiger upp ur bädden sätter sig vid bordet med fallna händer. Upplever en hand lyfta hans hand föra hans fingrar till fjädern och han skriver bokens blad fyllda. Han upplever en närvaro. Miva stiger in i kroppen stannar i kroppen.

Så är vår stig förenad

Skogshuset ler

Tjärnmodern lyfter meningen in i är