Mina torra, spruckna läppar, längtar efter sötman, från dina livgivande.
Mitt hungrigast, tröttaste jag, önskar att vila sitt utmattade tömda hjärta, emot ditt hjärtas kraftfulla eko.
Mina nariga, förtorkade händer, söker dina två, att hålla, smeka och finna dess vattendränkta vigör.

Möter du mig?
Lyssnar du, efter mina smygande steg?
Håller du mig, vaggar du mig och älskar du mina trånande, längtande antydningar, efter bekräftelse och svulstiga superlativ, om mitt jag!
Jag! Jag! Jag!

Du är trött! Trött som jag!
Förtröttas du, av mig? Mattas du av, slocknar dina hjälpande händer av ledan, mitt begärs förtrytelse.
Jag tolkar, tror och läser av, allt det som inte finns eller existerar.
Tolkningarna, stavelserna och ljudandet av mitt dömande dömda jag, för mig nedåt, mot botten av ett ingenting!
Ett ingenting av tomhet, tolkningar och lögner...
Där hör jag hemma, där ska jag vila, om jag tolkat dig och din tystnad korrekt!