Det ena leder till det andra,
associationsbanor läggs ut och tas i bruk,
medvetet och omedvetet,
mellan det yttre,
barnens lek där ute
och deras höga röster,
och det inre,
mina tankar, känslor och minnen.

Den inre medvetandeströmmen
kan inte på något sätt hejdas,
kanske kan den delvis styras,
men det bästa sättet att komma vidare
och inte mala på och älta ständigt
i samma gamla tankespår,
är att öva sig i att släppa taget,
att inte envist hålla kvar,
utan låta associationerna ha sin gång.

Så leder det ena till det andra:
släpp taget och låt tankarna
flyga fria iväg över vidderna!
Allt registreras ändå någonstans
i och av det ständigt närvarande minnet,
den inre observatören, ”själens furir”,
och finns där lagrat i eviga materier,
om än inte alltid så lättillgängligt,
när och om du behöver aktualisera det.

Intet går förlorat: saknar du det?