Anders vaknade till mitt i natten utan att veta vad som hade stört hans sömn. Kan det ha varit något ljud? I samma ögonblick han tänkte den tanken, insåg han hur tyst det var omkring honom. Luftkonditioneringens sus saknades. Klockradion var helt svart där tiden vanligtvis visades som röda siffror.

Strömavbrott, igen, tänkte han. Tredje gången på en månad. Och konstigt nog alltid natten mellan tisdag och onsdag. Han plockade fram ficklampan ur garderoben och lyste på uret, som låg på bordet. Kvart i fyra. Tanken flög genom huvudet, att det var länge sedan han promenerade ute på stan under dygnet allra lugnaste timmar. Så han klädde på sig och gick ut.

Hela kvarteret var mörkt. Inte ens gatubelysningen fungerade. Den fuktiga varma nattluften omfamnade honom. Det var sagolikt tyst även utomhus. Långt bort hörde han en buss som kämpade uppför en backe.

En ledig taxi kom runt hörnet. Instinktivt vinkade Anders till sig den och satte sig. Han bad att få bli körd till torget några kvarter bort. Chauffören berättade att en stor del av staden saknade ström. Det kändes konstigt att åka längs helt mörklagda gator. Nästan som om de körde på en okänd landsväg mitt i natten.

När man knappt såg något runtomkring, så kände Anders hur hans uppmärksamhet vände sig inåt i stället. Han kände sin puls, andetagen, den mjuka luften, sina tankar och känslor. Anders insåg att han kände sig oväntat lugn och samlad. Nästan som om avsaknaden av yttre stimuli gjorde att han kunde använda mer av sin energi och uppmärksamhet på att bara leva. Han kunde välja om han skulle vara orolig och rädd, eller lugn. Då valde han lugnet. Han kunde ändå inte slå på strömmen som saknades. Så han valde att bara andas och förundras.

Han kom fram till torget, som även det låg i mörker, tackade för skjutsen. Chauffören ville inte ta betalt. ”Vet du, staden kändes så opersonlig och stel. Bara det att en levande människa följde med mig i bilen några minuter hjälpte mig att få styrsel på mina känslor. Det är jag som skall tacka.” Först när taxin åkt sin väg, och tystnaden och stillheten åter lägrade sig runt honom, insåg Anders att han glömt ta med sig pengar. Anders andades lugnt. Njöt av staden, men också av känslan av närhet till sig själv och sina egna tankar.

Plötsligt kom ljuset tillbaka. Några fläktar började låta på taket till huset bakom honom. Gatljusen började glöda. Han satt tyst och tittade på medan gatljuset växte till sig, från små ögon som glimmade svagt rött och några minuter senare spred ett generöst gulvitt flöde av ljus över både torget och dess omgivande gator som alldeles nyss legat i dvala.

Ander fick syn på ett årtal längst upp på fasaden på huset mitt framför honom. Tänka sig, huset var precis 100 år gammalt. Han undrade hur torget hade sett ut då. Mycket måste ha förändrats.

Glad och upprymd började han vandra hemåt. När han kommit halvvägs, mötte han en gammal gumma, som stannade till. De hälsade på varandra och önskade god natt.

När han kom hem till den egna porten, så kunde han inte hitta nycklarna. Han måste ha glömt dem hemma? Eller kanske tappat dem? Men i så fall borde han ha märkt något, i den välgörande och lugna tystnaden.

Då hörde han en inre röst, som sa ”Nyckeln finns i din själ”. Du är själv nyckeln till allt.

Anders log. Han visste att den inre rösten hade helt rätt. Så han bara stängde ögonen och tackade för en intressant utflykt.

När han öppnade ögonen igen, låg han i sin egen säng. När han steg upp, märkte han att klockan på spisen inte blinkade. Det hade alltså inte ens varit något strömavbrott, utan bara en dröm. Men drömmen hade känts så verklig.

Den dagen bestämde sig Anders att gå till fots till jobbet. Det tog en timme, men den timman fick han tillbaka, med råge, i form av inre glädje och lugn.

-----------------------------
Bilden lånad (och beskuren) med tacksamhet från http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Digital-clock-radio-basic.jpg