Jag smeker det mörka längs ljusa kinder

Lämnar handavtryck längs deras halsar

När de spottar ut ingenting,

spyr jag ut aska längs trottoaren vi går på

Man kan aldrig bry sig om någon längre

för deras själar svävar i molnen

medan jag värmer händerna på elden

Och jag vet att balans gör mig vinglig,

trygghet gör mig nomadisk.

Kärlek gör mig bitter.

Man kan inte tända ett nedbrunnet ljus.