och jag kom till att inse
att allt det jag skrivit – är – just ett minne

samt icke att spara
jag höll mig fången

och jag kom till att inse
att allt det vilket hänt är
mina egna slag
ej att begråta

att allt det vilket var; alla möten
var spaden i jorden

spaden vilken grävde
vilken beredde mig till spirande

och jag kom till att vissna
och detta vissna är
handen runt denna fröbädd

de vände mig ej ryggen
det var min oförmåga
till att leva
till att bjuda in
det jag bjöd var ovälkomst

min
brist att bära kärlek i mina händer
därmed är jag en lögn

och jag tackar stormarna
vilka så länge
i eoner slitit i mitt bröst
att dessa visat
mig
min egen oförmåga
min egen förvägran att leva mitt liv

de säger du ser; är detta seende skådande
eller de bilder
den bildgörelse du gjort
till att säkra dina steg

jag har sett mina ord skrivna i dåtid
jag är ej då
jag är nu
jag är

älskade i din hand är min vilja
min längtans svar
att leva med din hand i min
så låt oss vägleda varandra
i det vilket är levande liv
så kom till mig
stig ur den drömgestalt du bär

så är jag en lögn vilken avskyr lögner
min självbild
har aldrig varit bland de högsta
därmed svek jag er
därmed har jag sårat er
genom att landsätta er på piedestaler

jag lovade mig själv liv, levande liv
så svek jag mig

nu

river jag allt i stycken
jag är ett kokande hav
varur sannheten stiger

jag påtar i jorden i fred

ja, jag slöt mina dörrar
redan när jag var ett barn
slöt skalet runt mig
reste murar

detta var ej den himmel jag drömt
och nu
nu har jag glömt hur det är att leva

jag mötte en visdomsmoder
hon viskade är
viskade in i mitt öra
och örat är en gång
viskade är i min tätt slutna snäcka

jag såg snäckblåsaren lösas upp
i vinden av är
såg mina drömmar
stiga in i molnskönhet
lösas upp in i intighet

havet slöts runt mig
och sanden vaggar mig i sina händer.

och

det är detta

denna hösts

denna vinters

stämmas

vindar regnfloder

visar.