Vid middagsdags drog hon. En tisdag. Med väskan full av vatten och solen i bakhåll. En molnförsedd väg. I dimridåer. Gick hon nynnande fram. Ingen bokstav att räkna med. Endast några blossande vårblommor. Vid fötterna.
Vid en bänk stod ett glas.
Smakade konjak och gläntor, trafik, musik och mod.
En förbipasserande ropade högt. Ingen tid var spilld.

Sen idag. Fasaderna. Fastklistrade tänjer hennes rodnad fastän ytan är lätt och sval.
Han närmade sig som en grön sol. Ett skriande skott. Ur jorden.
Tills inget alls fanns och de flöt ihop.
I ett mjukt hölje med fönster i själar och kött. Och en arm om en utvecklad hals med chockrosa ros.
Borderline, kanske tivoli, alldeles tyst. Sårbara skuggan min.