Enslig som myggen. Blodutgjutelse. Litet men starkt. Bedövande vackert i urskog. På samma gång behövande.
Näringen. Som klättrar längs mina vener och ger mig.
Och fåglarna. Larverna. Stacken. Allt overkligt.
Plötsligt spräckt. Det overkligt helgjutna.
Bara jorden intill jordens fäste finns numera.
Tornadorna bortskrapade. Betongbältet sedan länge förlöst.
Ja, allt gav vika.
Samtidigt hör jag surret. Samma försvinnande läte. Som förr.