Sen ska jag berätta för dig om hur allting var. Jag ska berätta för dig om dig.
Berätta hur du inte svarade utan satt böjd över bordet och såg ut mot intet, varm men samtidigt kall. Hjälplös. Helt och hållet intagande och omöjlig att förstå och hålla. Och bli hållen av. Berätta hur det doftade himmel ovanför ditt huvud utan att du kunde fatta. Och att du inte kunde vidröra gräset och att jag plötsligt insåg hur avgörande känslan av gräs kan vara. Beskriva för dig hur du såg ut; de trista, grå kläderna och att du hade helt fel frisyr för ditt ansikte.
Hur konstigt allt var.
Vi skulle skratta såklart. Se det som tokerier. Se på det som en film som vid en tillbakablick blev komisk utan att det var meningen. Kanske gråter vi också, men skrattar mest. Ett innerligt och kompislikt skratt. Ler åt minnet.
Innan vi tar en välbehövlig promenad i solskenet en helt perfekt dag. Just den sällsamma tiden när snökristallerna gnistrar som mest och strålarna ändå
är varma och ljumma nästan som våren. Ja, vi skulle tänka på våren en fladdrande sekund. Hur den förlåter allt som var, är och kan bli. För den är det levande beviset.
Tänka så på väg framåt, och hemåt. Liksom tänka att alla konversationer avlägsnar sig så småningom vid andra röster. Men att en ton alltid stannar fastän musiken tystnar. Och att vissa skratt också stannar.