tonen

den ton

vilken rör vid

trådarna

ur silver smidda

nycklarna

kan du

ana

jag begav mig till skogen

där människoblommor växa

så skira i bladkronor

så vackra

vävda av det vilket hon andas

pärlemorblad havsblad gryningsblad

det går att se igenom dem de har intet att dölja

ty de är sannhet ur det dolda stiget ren

de nakna ansiktena

i mitten synes de mest sällsynta pärlor

pärlorna lyser upp

i milda toner den dunkla natten

där vandrade jag en stund så lycklig

plötsligt stelnade bilden

eller knöts mina steg samman

is lades

dun

blad

begynte falla

smälta

fuktade mina sinnen

jag bars in i mina släckta rum

ej helt släckta

ty en vakarlampa skimrade

det kunde ha varit

havets slutna mussla

kröp in i hörnet

en skugga

så begynte

vakarlampan mjukt nynna

jag såg att lampan var

mina kupade händer

vilka höll lågan

insåg sakta att detta är ej det slutna

hörde dina ord

du är vacker

jag kunde

ta in

orden

varsamt öppnade jag musslan

såg i spegellågan mitt hjärtas urton

bakom mina ögon spreds ljus

detta är spirande insikt

i detta förblir jag

älskade

du är

tonen

den ton

vilken rör vid

trådarna

ur silver smidda

nycklarna

kan du

ana