Jag stängde av mina känslor, av ren instinkt eller möjligtvis för att överleva.
Antingen det eller döden för känslostormar kan vara hur våldsamma som helst.
Mina känslor var nog likt orkaner, dem blåstes upp från små vindrag till farliga virvelvindar av hettan och kylans kyssar.
Passion som stundvis brände upp mig till aska och förtvivlan som dränkte ner mig i floder av tårar.
Harmoni var knappt ord jag kunde stava till - tills den dagen då jag medvetet stängde luckan till Pandoras ask, jag slängde nyckeln och hoppades att äntligen få uppleva frid.
Sant - jag kände frid men det var ungefär allt jag kände.

Verken glädje eller sorg kunde skaka om min tillvaro - livet förvandlades till en grå matt målning utan några ljuspunkter.
Allting blev rutin; vakna, äta, jobba, sova. Dag in och dag ut tills mina krafter tog slut.

Smärtan spred sig i kroppen och skakade om min vardag. Något ville påminna att detta inte längre var ”liv”, jag var som ett Zombie, vägrade leva livet ut.

Sedan fall jag djupare in i dödsriket - mardrömmarna från nätternas svärta flyttade in i mitt huvud och jag kunde inte längre veta om jag var ett monster eller inte... Nätter in och ut staplade jag upp likdelar eller så jagade jag runt nya blods-offer som vampyr.

Vägen ut, förstod jag, var nog att bestämma mig för livet igen.
Låta kärleken komma in och fylla mina vener med nya energier.

Som en blomma började jag åter spira - sträckte mig mot ljuset och kände hur värmen av solstrålar kunde sakta få mig att öppna upp igen.

Där är jag nu - tusentals komplimanger senare, sedd, älskad, livrädd men hoppfull...
Kanske hinner jag leva lite till och uppleva allt det vi människor är ämnade att göra. Jag vet knappt vad jag ska förvänta mig - vet bara att vad som än händer så är det bättre än att vara likgiltig och känslokall.
Mina dagar som död är nu bakom mig.
Jag andas, jag verkligen andas och jag känner... hopp.