Jag skriver till dig även om jag vet att detta aldrig når dig.

Har så mycket som jag vill säga men jag vet att det vore fel att störa dig med det.

Så här är mitt öppet brev till dig som aldrig nås av budskapet.

Jag är så tacksam över att du klev in i mitt liv då det var som mörkaste.
Jag hade tänkt checka in mig på dödskliniken i Schweiz, då hoppet av att tillfriskna från kroniska smärtan hade runnit ur mig och det fanns inget kvar att leva för.

Du studsade in i mitt flöde som ett frisk fläkt med alla galna inslag om hur du klättrar som ett spindel på väggar och tak och står på händer likt ett busfrö.
Du fick mig att le åter, känna på längtan av att kunna röra på mig fritt. Jag fick viljan av att känna styrkan i mina lemmar igen, att vilja vakna till ett nytt dag och uppleva äventyret som livet kunde bjuda mig på.

Du åkte dit - där jag skulle avsluta mitt liv. Du vandrade stigar upp och ner, spelade in frekvenser av ditt liv mellan stupen och bergen. Jag fick följa med dig på de mest skrämmande inslag då du hoppade bungyjump från ett hängbro, jag blev livrädd men kunde ana endorfiner i venen.

Du har förmodligen varit den bästa terapeuten jag mött.

Jag är tacksam - så oerhört tacksam.

Men jag visade inga känslor.
För du ville hålla dörren öppen och träffa andra.
Visst klickade vi på riktigt - men jag vågade inte visa min sårbarhet, för vem var jag jämfört med alla andra?

Du hittade någon annan och jag hoppas att det går bra för er.
(och nej, jag ville inte bli din vän - för jag hade velat mera)

Därför får du aldrig veta, att jag saknar dig och att jag blev berörd.

Tacksam för det som var, tacksam för livsgnistan du gav.

Evigt - tacksam!

P.S.

Det gör inte ont i kroppen längre, även om det svider lite i hjärtat av saknaden.

Tack - för det var du.