Det hela började med mensen. Det var någon på sociala media som efterlyste choklad för att bota sin mensvärk och det eviga eländekänslan som medföljs. Jag instämde med inlägget och tyckte lika mycket synd om mig själv - vi medsystrar håller hårt ihop med dessa frågor.
På eftermiddag hade även jag nått min eländiga botten och då åkte jag iväg och löd de goda rådet - choklad!
Det tog en kvart att införskaffa den rätta sorten och det tog ca fyra minuter att äta upp dom 60 gram av Marabou bubbel. Det var en underbar känsla - hela munnen upplevde en smakorgasm som varade i stort sett resten av dagen.

Allt kostar, morgonen därpå led jag av en molande huvudvärk och stela leder. Problemen stapplade på varandra: den snygga nya klänningen satt förhållandevis snyggt framifrån då brösten hade vuxit ur Bh:n - däremot en titt på baken var ingen rolig syn. Sextio gram choklad hade förvandlats över natten till fem hela Michelin ringar i ryggen. Nopp, inte den klänningen och att det blir minst 2 km simning vid slutet av mensen för att släta till dom kärlekshandtagen.

Ombyte, en annan klänning med en nyinköpt kofta. Allt funkar - även tighta jeansen som märkligt nog hade blivit förstora. (Michelin ringarna sitter högre upp - inte på höften denna gång!) Men för min stora förvåning ser jag att jag har lyckats kladda ner armbågen med stor svart fläck som förmodligen var sot. Nopp - inte den koftan och därmed inte den klänningen heller! Det blir ett linne och en stickad tröja - fast nu fungerar inte byxorna längre. Av med dom jeansen och på med ett par andra, så bra nu är allt toppen igen. Sätter mig ner och tar en uppmuntrande selfie - herregud! Hur ser mitt hår ut, nej - framför spegeln igen och något uppiggande förvandling med frisyren. Drar åt håret till ett stramt hästsvans och då får även ansiktet en välbehövlig ansiktslyft.

Då är jag med i matchen igen. Sparar mig från ytterligare selfie då jag kom på att det skulle leda till något nytt missnöje. Tiden går och jag får bråttom. Innan jag tar på mig ytterjackan ser jag en fruktansvärt reflektion av mig själv i spegeln. Den stickade tröjan har töjts ut och min figur har svullnat till minst +10kg med bröst som liknar strålkastare och inte ens nämna de märkliga frisyren. Snabba ryck nu! Jag drar av mig linnet med tröjan i ett svep och tar fram ett annat linne med en tunnare stickad kofta. På med ytterjackan, yllestrumpor och kängor. Öppnar dörren och backar ut så jag slipper se min spegelbild. I det här laget har jag förlorat minst fem värdefulla minuter som sedan kostar på när jag kommer fram till jobbet.

Efter lärarmorgonsamlingen kliver jag in i klassrummet tar ett djupt andetag och hälsar de elever som redan är på plats. Sedan sträcker jag mina händer mot fickan för att leta efter nycklarna, i samma ögonblick ser jag med mitt inre bild hur dom fortfarande dinglar hemma på kroken i hallen och inte alls är fastkedjade i mina byxor. 
Börja om och gör rätt, jag tar åter på mig min ytterjacka, går iväg till kollegan och säger ”jag har glömt mina nycklar” (i hoppet om att jag skulle få bilnyckeln nerstoppat i handen så hela proceduren skulle gå snabbare). Jag möts av en frågande blick och inser att hon inte alls förstår vad jag menar då hon själv pratar med en annan kollega. Jag traskar iväg, som sagt jag bor bara en halv kilometer ifrån så det går relativt snabbt. 

När jag gått halvvägs hem stannar en bil vid sidan om mig, kollegan som jag nyss pratat med vävar ner rutan och säger: ”jag har också glömt mina nycklar!”
Då hoppar jag in i bilen och vi kör till - var sitt hem för att hämta upp alla borttappade nycklar och för min del även borttappat förstånd.
Sedan tar jag ett nytt fräscht tag i den gryende dagen, suckar lätt, det är inte lätt att vara jag ibland.