Det finns dagar då livet känns overkligt.
Som om jag skådar alltet från inget
där alltet spinner runt och inget står stilla.
Då undrar jag om jag egentligen finns.

Det där yttre hölje som skyddar min själ,
är den spegelbild av mitt inre eller bara en
skal eller kanske en mask?

När mitt inre känns tungt och mörkt
skimras  då ljuset  ur mitt hölje
för hur annars - kan ni se mig?

Jag trivs bäst vid skymning och vid gryning
ty då skiftar dagen till natt och natt till dag.
Det är där - i mellan som min själ får vila
och ingen ser min längtan efter stjärnor eller sol.

Det finns hopp i mörkret för varje ljusstråle får
uppstå som en egen liten väsen,
i solsken hade den aldrig existerat.

Det är så jag födds och dör - varje dag.