Redan samma kväll gick han ner till puben. Egentligen var det inget ovanligt med det, det var onsdag och lillelördag. De brukade gå dit, så det var inget nytt, alltså ingen direkt förändring på det planet. Skillnaden var att hon inte följde med. Han stannade till utanför, tvekade. Självklart var han besviken men mest var han förbannad. Nu skulle han räknas till de där övergivna ett tag, det störde honom. Han visste att det inte var något fel på hans manlighet, kvinnor brukade dras till honom, så hade det alltid varit. Ensam skulle han inte vara länge, det var han säker på. Det var inte det. Hon hade gått, lämnat honom. Det låg som en svart dimma som skymde och pös i huvudet på honom.
Han puffade bryskt upp den tröga dörren med höften. Det det borde snart vara dags att de gjorde vid den. Lokalen var fullsatt i vanlig ordning. Runt stammisbordet precis innanför dörren satt hela gänget, alla vände sig åt hans håll och hälsade. Fanns det medlidande i deras ögon, visste de? Han nickade, sträckte på ryggen, log och bestämde sig för att skita i vad någon annan tyckte och låta ölen göra sitt.
Han satte sig i baren med ryggen mot de andra. Han hade ingen lust att snacka, inte i dag, kanske i morgon eller på fredag. Ibland var det skönt att bara hålla käften. Lasse tappade upp en kupa och fortsatte sen att torka glas. Om han skulle snacka med någon var det Lasse. Han visste det mesta utan att fråga, så länge hade de känt varandra, att ord inte alltid behövdes.
Tidiga bilder av henne blandades med doften av fläsk med löksås och sorlet i lokalen. Det här hade var deras ställe ända från början. Baren hade inte ändrats mycket sedan dess. För honom var det en trygghet. Skämtsamt brukade han kalla den för sitt vardagsrum.
Hon hade varit en söt liten konstskoleelev när de träffades. Han mindes hennes alldeles för stora knuttejacka och hennes osäkra leende. Man kan inte säga att hon hade varit hans förstaval bland kvinnor. Hon var inte spektakulär på något sätt. Trots sin då utmanade frisyr med infärgat leopardmönster i nacken var hon rätt alldaglig, men söt, som sagt. Men han hade tyckt om hennes sätt; följsamt och kvickt. Hon kunde konsten att vara rolig. Han tänkte på den första gången de träffades, hur han hade klafsat runt i leran i den där gropen som var en installation utanför konsthallen. Hon hade stått på kanten och skrattat när han skrikit att: ” Sånt här är livet, hajar du!” Han fnös och skakade på huvudet. Det hade varit så skönt med henne, hon krävde ingenting, då. Hon hade varit så utsvulten på kärlek, så hon var tacksam för allting han gjorde. Hennes beundran fick honom att växa, genom hennes ögon blev han någon. Hon hade varit bra för hans självkänsla i flera år. Sanningen var den att han inte var så stursk som han verkade. Han hade bara varit tvungen att tidigt lära sig att spela den rollen, som stor, mörk och farlig, förutsättningarna fanns. Folk gick på det och tillsammans med henne hade det nästan blivit sant.
Han hade inte trott att det skulle bli så långvarigt, några år kanske. Det där med familj hade aldrig varit hans grej. Hon hade varit så formbar och aldrig börjat tjata om barn och hus på landet, som de andra. Helt enkelt hade de haft det bra. Åren gick. Det var inte förrän hon började närma sig fyrtio som det började krångla, eller hon började krångla. Hon hade plötsligt slutat lyssna på honom på det sätt som hon brukat. Han var van att få sin vilja igenom och hade alltid vetat hur han skulle tala henne till rätta. Helt plötsligt hade det blivit svårt, som att hans ord inte nådde fram, inte fastnade.
Han reste sig upp och passerade stammisbordet på väg till toaletten. Nog viskade de? Han tyckte sig se sneda blickar som inte riktigt vågade möta hans.
Hade de också svikit honom? Hur många hade vetat? Det mullrade i hans tinningar precis som några timmar tidigare och han knöt händerna. Han vände bort huvudet.
Inne på toaletten kisade han mot sin spegelbild, drog handen över håret och la armarna i kors. Lite grått vid tinningarna, men nog var han snygg. Likheten med Robert de Niro fanns fortfarande kvar konstaterade han stolt. Han hade ju också blivit äldre. Så spände han ögonen i spegelbilden, drog snabbt upp handen, höll ihop lång- och pekfinger och siktade. Han kunde hela repliken ur Taxi Driver utantill … You talkin’ to me… Någon ryckte i handtaget. Han tvättade raskt händerna och slank generat ut.
Utanför på gatan ser han henne. Hand i hand, med den där, andra. En jävla turkfitta! Ilskan snärtade till som ett piskrapp i ansiktet på honom. Varför i helvete var hon tvungen att gå förbi puben, med det där? Säkert bara för att skämma ut honom ännu mer. Han rusade fram till fönstret och bultade tills de stannade och vände sig om. Nu skulle de fan få se hur en riktig kuk såg ut.

———————————————————————————————-

Hon hade tänkt vänta till helgen med att berätta om lägenheten. Hon hade inte tänkt berätta att hon träffat någon annan. Det hade varit dags för henne att lämna honom länge, men hon hade inte riktigt orkat ta steget. Hon hade varit rädd för att inte klara av det ekonomiskt, rädd för hans ilska, rädd för att behöva förklara. Hon var van vid att leva som hon gjorde. Alla åren hade gjort att hans nyckfullhet och hennes kontrollbehov hade svetsat ihop dem till en enhet, som blivit en svulst som bara väntade på att spricka. Närvaron i den där kyssen, hade gjort det lättare för henne att bestämma sig. Hon hade haft tur också. Några veckor tidigare hade hon pratat med en av stammisarna på puben. Gert ägde en fastighet vid Folkets park. Hon hade frågat honom bara så där apropå om han hade någon ledig lägenhet. Det hade han, men han hade också sagt att det var snabba ryck som gällde om man ville ha den. Dagen efter hade hon ringt upp honom med bultande hjärta och sagt att hon gärna ville titta på den. Självklart hade han blivit förvånad och undrat om de tänkte lämna sin fina stora lägenhet vid torget. Då hade hon berättat för Gert, att det var hon som ville flytta, själv. Gert var nyfiken och ville veta anledningen. Han lovade dyrt och heligt att inte berätta för någon på puben. Gert var en riktig ”sladdergubbe”, det visste hon, men det hade varit skönt att berätta för någon. Det gjorde att det blev mer på riktigt, verkligt. Hon hade inte många andra än sina arbetskamrater att prata med och de var liksom inte så öppna, de skulle aldrig fatta. Gänget på puben var ju uteslutet.
Hana hade kommit in i bokhandeln den där dagen efter hans femtioårsfest, det var ett år sedan dess. Hon hade frågat efter Eva-stina Byggmästars bok Men hur små poeter finns det egentligen. Hon mindes att hon reagerat på det ovanliga i att en kvinna med persiskt utseende skulle fråga efter den. Visserligen var hon ung, kanske trettio, men ändå. Själv hade hon varit trött och lite bakfull, men mest ledsen. Han hade fått ett av sina utbrott och hon hade varit vaken mest hela natten för att få honom att lugna ner sig. Plikttrogen som hon var sjukanmälde hon sig inte, det var ju ändå lördag, halvdag. Boken fanns inte inne men hon hade erbjudit sig att beställa den men också sagt att den säkert gick att beställa på Adlibris. Då hade Hana tittat henne rakt in i ögonen, utmanade på något sätt, skakat på huvudet och bett henne att beställa boken. Med darrande händer hade hon skrivit beställningen. Förbryllad över sin starka reaktion på Hanas närvaro, hade hon rodnande sagt att boken skulle i bästa fall komma på onsdagen och att hon kunde ringa när den kom. Hana hade nickat och tagit hennes hand. Hanas grönbruna ögon och deras korta möte etsade sig fast i henne. Den natten hade hon drömt att hon lösgjort en hijab från Hanas huvud, flätat hennes hennafärgade hår och kysst henne i nacken. Det var så det började.
Hon hade kommit hem efter jobbet. Redan i trappen hade hon hört att han spelade musik på högsta volym. Hon visste att Rammstein inte var ett gott tecken. Han satt i köket och drack en öl och åt en smörgås. Framför sig på bordet hade han placerat två nycklar. Med mörka ögon hade han stirrat på henne. Hon kände hur pulsen steg och hur hon nästan höll på att svimma. Hon vågade knappt andas när hon insåg att det var hennes ”nya” nycklar som låg på bordet. Visst hade hon fattat det inte skulle bli lätt, att hon inte skulle kunna gå, bara så där. Hon hade såklart önskat att det skulle vara hon som hade övertaget, inte han. Hon var inte beredd. Han hade skrikit och bett henne förklara. Varför hade hon gått bakom ryggen på honom? In i det längsta försökte hon förklara utan att nämna Hana. Till slut hade hon sammanbitet sagt att hon älskade någon annan och att denna andra, var en kvinna. Utan jacka och i strumplästen men med nycklarna hårt i handen hade hon gått den dryga kilometern till lägenheten. Hana kom dit någon timme senare. Tillsammans hade de suttit tysta i den tomma lägenheten. Tittat på hur ljuset silat in genom persiennerna när solen gick ner. Helt plötsligt hade hon börjat skratta. Gud, hon som hatade persienner.
Sen hade de gått och gått, hand i hand, planlöst genom staden. Hon svävade verkligen, insåg att hon glömt hur det var att vara kär. Med Hanas hand i sin var hon helt omedveten om var de gick.
Det var ljudet, bultandet som väckte henne och att Hanas grepp hårdnade. Hon konstaterade att de var utanför puben och att det var därifrån ljudet kom. De stannade till och vände sig om. I fönstret stod han, med glödande blick och fumlade med sin gylf. Hon såg hur Lasse kom fram till honom, skakade på huvudet och lade en lugnande hand på hans axel.