Ni kanske vet - eller inte
men jag fick tillslut träffa dem...
Dem som jag saknat till döds och gråtit mig till sömns...

Den yngre vägrade titta på mig
hans gestalt var avstängt och hela han utstrålade hat...
-vad annars? Jag var ju mor som svek honom -det var så han såg på det!

Den andra - äldre var mer rationell...
Han sa att han brydde sig inte om sig själv men
att jag borde ta hand om den yngre och förklara...

Aldrig någonsin har jag varit i en sits svårare än den
Det var nu - eller aldrig...
Ville jag fly - det ville jag, för de var mina söner som satt där
och avskydde mig och jag skulle bara tåla de.

Och jag förklarade - och jag satt där med mina tårar... tills orden inte längre fanns
och jag hade tappat allt som fanns kvar av mig.
Det var då det vände - dem kanske tyckte synd om mig?

Sedan började vi prata om normala saker - dem blev överraskade
att jag tänkte som dem.. att jag var som dem.

Mitt hjärta växte för varje sekund vi var tillsammans... Tiden stod stilla och mina ögon
letade efter dem barnen jag en gång hade fött...
Dem fanns där - framför mig... även dom var osäkra - även dom var fyllda med frågetecken...
Vem är hon - vår mamma - hon som lämnade oss?

Jag tror att vändpunkten egentligen var när jag berättade att jag gjorde det för min kärlek till dem - att dem var värda ett liv utan bråk mellan oss vuxna.
Att - det var det svåraste jag någonsin gjort.

Senare följde jag efter dom som en hundvalp, ville så gärna tillbringa vartenda sekund med dem. Mina fina söner - självständiga, säkra, gudomligt vackra...! Kärleken som jag burit - som jag förträngt fanns där - den flödade igen fritt från mitt hjärta och fyllde hela världen med stjärnor...

För det är så jag älskar - målar himlen med regnbågar och fyller universum med stjärnor som glimrar ner mot oss och förmedlar : ”dem är mina söner - jag älskar dem mera än det finns celler i min kropp!”

En dag.. kanske är jag förlåten...