Det var så det var - vi var musik en stund och stjärnorna log mot oss.
Månsken över det öppna vattnet och vi två - tonarter intrasslade i varandra.
Du är definitivt Prins Dur och jag som vanligt är självaste mörkrets Drottning med mina sorgsna toner - lilla terzer som får även den lyckligaste hjärtan att blöda.
Ändå blev det vackert och jag njöt av ditt ljus - badade i klangen som var du.
Lyckliga slut finns väl inte när dur och moll möts.
Det blir en del dissonanser och tritonus som får helvetets galler att skaka.

Ändå tänker jag på dig med kärlek och värme - varje dag och jag drömmer om att få åter komma till dig - känna efter hur moll inte finns utan dur och hur även du en dag kan se in i skuggan utan att drunkna i mitt djup...

”Håll mig en stund - låt oss komma till oktav - tills jag klingat klart.”