Jag bryter inte ner orden, de får stå för sig själva

Min arm har brytmärken

Jag snubblar över dem. Orden. Mitt mellangärde värker

där harven har gått. Slåttergubben blommar inte när snön faller

fnittrar snöänglarna i kapp. Barfota isbomull. Minusgrader och kölden är hård

– Vad är detta för tok?

– Jamen du, ett tankeexperiment, vad säger du?

– Tala till mig då?

– Vi ger det en chans ...

I grådimman, i gryningen, kryper köldfingrarna nära.

En kyss på ditt ögonlock. Vaknar du då? Känner du värmen från mina läppar eller är det bara vinden?

I fönsterkarmen viskar den ditt namn. Hör du?

Tystnaden leker i mitt hår, när jag tänker på dig sjunger den. Ser du hur gryningen gäspar och sträcker ut sin kropp mot dig? Ser du?

– Varför viskar du?

– Jag viskar inte.

– Det gör du visst.

Under snötäcket leker vintegäck med din andedräkt och gör den till iskristall. Känner du hur det glittrar av skratt?

Ropar hej för att du ska höra att månen är full.

Men snälla viska tillbaka, säg orden

scenskräcken frös mig till is, gjorde mig stum.

Bara dina fingrar mot min amorbåge kan få mig att 

tala igen.

Räck mig, väck mig

vintergäck