Till slut kom snön. Befriade sig ur de tunga molnmassorna, singlade långsamt ned för att lägga sig till rätta på den frusna marken. Vadderade in världen litet mjukare, ljusare och vackrare. Den svarta skogen fick genast ett litet vänligare utseende.

Hon drömde att hon virvlade. Runt, runt och nedåt, nedåt i en kittlande, hisnande känsla.  Luften var krispigt kall och hennes andetag avtecknade sig. Hennes andetag! Hon drömde att hon andades! En livgivande känsla av sval luft som hon girigt inhalerade och drog ned i sina nu utvecklade lungor.  Hennes bröstkorg hävde sig och sänkte sig i takt med andningen. Hon ville för alltid stanna i den här drömmen. Känslan av sval luft mot hennes brinnande kinder och panna.  Hon föll och brann. Brann och föll. 

Tiden var dyrbar och inget fick gå fel den här gången. De skyndande sig allt de kunde för att hinna fram i tid,  Nynnorna och Sakaria. Snön hade kommit och ljuset med den, luften stod som en sky runt deras kroppar där de hastade fram i skogen, snubblade över vändrötter och slingerstigar.