Du frågar om det märks på mig. Ja, som en lätt skiftning.

Då ursinnet gäckar mitt varande: i ådror, synapser, syremolekyler, kastar boll med mina proteiner, protoner, spegelneuroner, min hjärna och ropar mina känslors felaktiga namn. Överträder mig.
När jag flytt.

Lika hett som din blick ser livet lika förtvivlat förflyttas jag till en kall kropp. Ett rymdfyllt imaginärt substitut. Lösligt krackelerande och samtidigt stenhårt hållet.

Jag svarade att jag kommer att spänna min sista sträng,
i försakelsens era,
att på konstgjord väg
återskapa tonen.

Men tonen skär falskt i alla lager.
Den tonen.