Att gå vidare är smärtsamt - det tar emot och jag vet inte vart jag ska stoppa alla dessa känslor.

Men att tillåta sig lyckan igen är betydligt mycket viktigare än att hålla sig fast vid något som uppenbarligen inte fungerar.

Kärlek är ämnad att vara skönt, tillitsfullt och okomplicerad - så varför klamrar vi då oss fast i motsatsen?
Varför suktar vi efter den som ändå inte se värdet i oss?

Vad jag ångrar mest är att jag väntade för länge och priset för den notan blev dyrare än jag någonsin kunde förstå.
Apan i axeln har lärt sig en vokabulär som är utöver allt annat.

Men nu är det över och jag är glad för det, har trasslat mig in i nya banor som jag hoppas blir enklare men jag har bestämt mig att känns det komplicerad för det minsta lilla så går jag vidare...

Som en lax simmar jag från flod till flod och hittar nya friska strömmar och nya upplevelser i varje nya åmynning. Det är nu eller aldrig.

- vad väntar du på?