Jag har en banjo och en plan, säger Citrusprästen så casual att jag sätter limoncellon i halsen. Inte på det diskreta sättet, utan självklart, med sprut genom näsan och frust som jag nästan kvävs av. För Citrusprästen är aldrig casual. Han är bombastisk och fräck som en gattjuv, men casual. Aldrig. Vad är haken säger jag misstänksamt när jag åter kan andas. Vad är haken, den skumma fidusen, blobben i mitt hår? Citrusprästen tittar på mig med sina snällaste ögon. Klappar mig på kinden och visslar ledmotivet från Hajen. Andeliten, Andeliten, var finns tilliten? Det hjärtliga förtroendet? Jag har en banjo och en plan. Allt du behöver ha, är jordgubbssaft och plåster. Och kanske pyttelite bandage. Så tar han mig i handen och kliver över kanten. Den mellan kontinenten och horisonten. Och jag. Jag tänker att pyttelite bandage. Det är ett understatement. Men va fan. Limoncellon var god.